Pratar med min syster nu. Hon ska bli blond.
Kommer knappt känna igen henne då, men det kommer nog bli jätte fint.

Hon är rätt bra hon. Min syster. Eller ja. Bäst rättare sagt.
Så stark och självständig som hon är, skulle jag verkligen vilja vara. Det något jag beundrar henne för. Är lite sådär småjobbigt faktiskt att jag aldrig träffar henne eftersom hon bor borta i Sundsvall. Måste ju erkänna att jag gillade det lite bättre när hon bodde 2 minuters gångavstånd bort. Men men.
Mamma och Anders (hennes man) ska ju dit i helgen, åker redan på fredag. Så de får ge henne en stor kram från mig. Eller något sådant.

Mina syskon är nog de bästa jag har. Så många gånger som de ställt upp för mig, och trott på mig är värt mer än något. Ända sedan jag varit liten har både min bror och syster varit förebilder för mig, och är det några som gjort mig till den jag är idag måste det vara dom.

 

Min bror har alltid varit min största idol. När jag var liten ville jag göra allt som han gjorde. Då han spelade hockey, skulle jag bli hockeyproffs. Då han åkte inlines snodde jag dom och lärde mig åka jag med, och då var jag bara två år. Om jag inte minns fel var det han som gav mig intresset för både fotboll och basket också.

Vart jag vill komma med det här är nog att jag är så sjukt glad att jag har dom, och att de finns många stunder då jag faktiskt inte vet vad jag skulle göra utan dom. Visst, vi har haft våra bråk. Men så är det ju för alla.



Jag hoppas ni vet hur otroligt mycket ni betyder för mig. Jag älskar er!
Lillasyster J.