Jag kände att jag behövde ta en dag av lovet till att plugga och städa, vilket faktiskt är rätt smart då hela övervåningen ser ut som ett bombnedslag här hemma. Jag har valt att skylla det på att jag bara varit hemma och vänt, och inte haft tid att lägga in kläderna i garderoben igen. (Dessa minuter kan ju trots allt vara riktigt dyrbar tid, och sånt vill man ju inte slösa på...)

Hur som helst. Tog bussen hem från en morgonträning inför futsal i helgen, och vad var det första jag gjorde när jag kom innanför dörren? Jo, somnade. Nu sådär 2 timmar senare är jag nyvaken och undrar vart dagen har försvunnit. Har ingen som helst lust till att varken städa eller plugga, men försöker övertala mig själv att gör jag det nu har jag ju det gjort sen. Frågan är bara vart jag ska börja. Det ligger lite kläder varstans och någon gång efter min övertalan att mamma skulle hämta mig från bussen imorse lovade jag henne att visst kunde jag dammsuga hela övervåningen. Ja, ni hörde rätt.. HELA övervåningen. Jag brukar tycka synd om mig själv när det gäller mitt egna rum...

Inte nog med att jag är bitter över det tycker jag himla synd om mig själv också och kan inte förstå varför ryggen min ska börja krångla dagen EFTER jag träffat Daniel. Hade det varit innan hade jag lurat till mig en massage och sen skulle detta vara fixat. Nej, istället vaknar jag upp imorse som en tant på 80-bast och fick kämpa för att kravla mig upp ur sängen. Yes, precis vad jag hade hoppats på när jag efter några timmar skulle få bära kanske världens tyngsta väska. Fin timing, tycker ni inte?

Kände att det här blev ett rätt långt inlägg och insåg nu att det egentligen inte innehåller någonting... Mer än ett klagomål.. eller två. Är förvånad över om någon faktiskt orkar ta sig tid att läsa detta, men nu när jag skrivit skulle det vara dumt att inte publicera. Tänkte ta mig i kragen och faktiskt sätta igång städningen nu, efter det ska jag unna mig ett varmt bad.