Ibland önskar jag att vi hade stannat kvar i det förflutna lite längre. Bara ett tag till, det hade varit skönt. Vi tänker inte likadant längre, och jag känner mig maktlös ibland. När jag ser att andra har det vi borde ha gör det ont. Jag vill också. Jag vill jättemycket fast ändå inte alls. Ibland hatar jag mig själv för att jag inte kan göra något åt det. Ibland blir jag sur på dig för att du inte vill som jag längre. Det är löjligt jag vet. Jag försöker att inte tycka, känna eller tänka det, men det är svårt. Nästan omöjligt. Ibland tror jag att jag behöver dig mer än vad du behöver mig. Jag vet att det finns lite sanning i det, och det är nog det som gör mest ont. Förut var jag det viktigaste du hade. Det vet jag, för du visade det. Du sa det. Du skrev det. Nu är jag osäker. Du gör mig osäker. Jag är nog mest rädd att du inte längre ser mig som förut. Att du tar mig för givet.