Det finns dagar då jag önskar mer än allt att jag aldrig hade flyttat ifrån Enköping. Jag önskar att jag bodde kvar på samma gata, umgicks med samma människor, och var precis den person jag var förut. Allt var så mycket enklare då.

Jag trodde att flytten inte skulle förändra någonting. Jag menar en 15 minuters tågresa är väl inte så stor skillnad. Visst var jag medveten om att jag skulle träffa nya vänner och att jag skulle förändras och växa som person. Kanske min stil skulle förändras, och jag kanske skulle få en annan frisyr, men mer än så tänkte jag inte på. Jag visste att småsaker skulle ändras, men jag brydde mig inte särskilt mycket. Det var ju ändå något som jag hade längtat efter.

Jag minns att jag och en av mina bästa vänner pratade någon vecka innan jag skulle flytta. Visst var det jobbigt att den 3 minuters gångväg vi hade mellan varandra nu skulle vara 3 mil med bil eller buss, men vi lovade varann att det aldrig skulle få förändra något mellan oss. Jag trodde att våran vänskap skulle vara starkare än så, och det gällde egentligen alla mina vänner.

Nu, lite mer än ett år efter jag har flyttat har jag insett hur fel jag haft. Jag hade lika gärna kunnat flytta till Haparanda för så länge jag inte bor i Enköping kan saker inte vara som förut. Nu säger jag inte att jag inte har kvar mina vänner, för det har jag, men visst måste jag erkänna att med de flesta är det stor skillnad i vår relation, och många av dom träffar jag endast nån gång i månaden. Om ens det.

Egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här, och jag skrev det mest för att skriva av mig. Visst brukar jag vara den som hellre klottrar ner mina känslor med en slarvig handsstil i något gammalt kolleigeblock, men det faktum att det inte fanns någon penna på övervåningen gjorde att jag valde bloggen.

Vet inte om det här inlägget är alldeles för djupt för att lägga upp på en blogg, men just nu kunde jag inte bry mig mindre. Det här är rakt från hjärtat, och jag som vanligtvis hatar att visa mig sårbar ger er nu anledningen till mina sömnlösa nätter, klumpar i magen och tårar på kinderna. För tillfället är det här det som bekymrar mig mest, och jag gissar på att jag kommer känna mig mer naken än nånsin när jag tryckt på publicera.