Det är som om en del av mig saknas och jag hatar oss båda för att det blivit så. För att vi lät det bli så. Jag har aldrig träffat någon som du och jag är säker på att jag aldrig kommer göra det heller. Du förstod mig bättre än någon annan någonsin gjort och många gånger till och med bättre än vad jag själv gör. Vi var så lika du och jag. Vi tänkte lika och var lika jäkla envisa. Det är just den envisheten som gör att det är så här idag.

Du vet presenten jag fick av dig när jag fyllde år? Den presenten du skickade med posten utan att jag visste något? Den presenten som jag nu gömt i en garderob för att jag aldrig mer vill se den? Den som jag brukar plocka fram ibland bara för att? När jag ser den tänker jag på dig, jag undrar vad du gör och hur du mår. När jag ser den hatar jag dig för att du aldrig hör av dig, och när jag hatat dig färdigt hatar jag mig själv ännu mer för att jag inte heller gör det. Jag hatar oss för att jag inte vet någonting om dig längre och för att jag nog inte hade brytt mig särskilt mycket ifall jag fick veta något heller. Jag hatar att jag är så mycket sämre än dig på avsked och så hatar jag att du en gång betytt så mycket för mig, bara för att jag inte kan stå ut med tanken på att du aldrig kommer att göra det igen. Vi är helt andra människor nu, jag vet, och vi skulle säkert aldrig komma överrens så som vi gjorde då. Det förändrar dock inte det faktum att jag saknar dig ibland och att jag många gånger behöver en vän som dig. En bästa vän som dig.