Snart kryper jag ner under täcket, med ett silverhjärta i handen och ringer pojken min för ett godnatt. Egentligen mest för att höra hans röst, och få känslan av att han ligger bredvid. Om jag blundar samtidigt, och önskar det nog mycket, brukar jag inte hinna upptäcka att det inte är så förrän jag somnat. Då sover man fint sen.

..Läste just vad jag skrev och kunde inte hålla mig för skratt då jag upptäckte hur sorgligt det lät. Ensam_Tjej_93.. Typ. Fast, det är mysigt att ha den känslan. Lite halvpirrigt sådär. Som om man är nykär. För ibland tror jag faktiskt att jag fortfarande är det. Efter lite mer än 9 månader kan jag fortfarande få fjärilar i magen, och känna hur knäna inte riktigt orkar bära mig på samma sätt längre. I närheten av honom. Mitt hjärta.

Nu är min kiviks pärondricka slut och jag ser ingen mening med att vara vaken längre.

Sov gott gott folk. (he he he... gottgott)