Tisdag: Medialektion direkt på morgon vilket innebär att vi ska jobba med julkalendern, och efter lunch har vi idrott. Gissar på en rätt skön skoldag imorgon alltså, vilket är lika bra då jag ska träna på kvällen. Blir väl troligtvis något step-up-kondition-och-styrke-grejs (Rätt uppenbart att jag inte minns namnet va?)

Onsdag: På morgonen öppnar jag första luckan i mina (2) adventskalendrar och drar mig iväg till skolan för 3 timmars Media. Slutar 12, och då tänkte jag dra iväg till Enköping. Har träning på kvällen (om vädret tillåter) och innan det tänkte jag hinna med att träffa Jesper. Blir träningen inställd tror jag Josefin och jag kom överrens om att vi skulle simma istället. Hur det blir med det visar sig på onsdag. Fick precis veta att vi ska fira bror min på kvällen också, eftersom han fyller år på torsdag.

Torsdag: Jag har studiedag, vilket innebär att jag är ledig, och det betyder ju att jag har sovmorgon! Yes! ....eller? Nej, just ja, jag ska ju iväg och jobba då ja. 6-9 på tågstation i Västerås ska jag springa runt med kaffe och "värma pendlarna" som det så fint stog på CoffeCow's hemsida i våras. Inte är jag bitter för det, då jag helt klart tycker det är lättförtjänta pengar, och lite roligt är det nog ändå. Tänkte träffa pojken min under dagen, och på kvällen tar jag bussen till Enköping för ännu en träning.

Fredag: Pysseldag i skolan och jag slutar 12. Saga och jag tänkte planera in en fika med gänget efter det, och sen åker jag till Enköping (igen) för att träffa Elin. Troligtvis sista gången vi hinner umgås innan hon drar iväg till Thailand (elak som hon är tar hon inte med mig!!!) så det blir nog awesome. Vart jag spenderar natten är ännu oklart, men sånt brukar ju alltid lösa sig.

Lördag: Lite osäker på den här dagen faktiskt, men alliansmatch ska spelas iallafall, det är väl det som är klart inför lördagen egentligen. Tror det kanske är lagfest, men hur det blir med det visar sig då. Blir troligtvis till att hitta på något med Josefin iallafall.

Söndag: Beroende på hur lördagens ser ut, kan söndagen bli lite hur som helst. Förhoppningsvis ska jag hinna träffa Viktor innan hans match, och efter det ska jag nog bara ta mig igenom söndagen. Tänkte skriva att jag skulle plugga också, men känner jag mig själv rätt ska jag nog inte lova för mycket.

Jag skulle väl inte påstå att jag är någon typisk "handväsk-tjej" med halva mitt liv med mig varje dag. Det har jag no aldrig varit, utan väskan är bara med för att det behövs, alltså är innehållet kanske inte det intressantaste. Jag är ju inte som Josefin och bär med mig en kanelstav i träningsväskan iallafall. Varför hon gjorde det finns faktiskt inget riktigt svar på, men lite roligt är det.

Hur som helst.. i skolväskan, som jag kånkar med mig varje vardag har jag:

Stiftpenna

Anteckningsblock

Mattebok

Kalender

En tom läkerolburk

Dator

Glasögon

Skräp

Det är väl ungefär det som finns i min väska. Inget intressant som sagt. Tråkigt ämne idag.

Om folk frågar brukar jag säga att jag har 2,5 syskon. 2 hel och 1 halv. Lite kul faktiskt, det måste ni ju erkänna. Hur som helst. Jag är yngst av oss syskon, och sen jag var liten har jag blivit kallas sladdis. Kan bero på ålderskillnaden, men jag menar... sladdis? Vad gick fel i det valet av smeknamn?

Hur som helst.. De personer jag ser upp till som mest måste nog vara mina syskon. Så har det varit ända sen jag var liten egentligen. Redan när jag var två satt jag på mig brorsans hockeykläder och sa att jag skulle bli hockeyproffs. Det gick väl sådär, och det närmsta jag kom min hockeykariärr var att stå på ett par skridskor och hålla på leksand. Det sistnämnda gör jag fortfarande, och egentligen det första också om jag får chansen. Nu för tiden blir det inte att jag och Timmy ses så ofta, då han inte bor hemma sen några år tillbaka, men när vi väl har tid är det alltid lika roligt. Stunder med mina syskon är några av de stunder jag värdesätter mest. Faktiskt.

Min storasyster har blivit mer och mer en förebild för mig nu under senare år då jag lämnat min pojkflickighet bakom mig. Minns när jag mådde dåligt förut, för några år sedan, så bodde jag i stort sett hemma hos Joanna ett tag. Hon tog hand om mig, och fanns till hands när jag var ledsen. Hade det inte vart för det, vet jag inte alls hur det hade blivit med allt, och jag vet att hon var en stor anledning till att jag slutligen tog tag i problemen och kunde gå vidare. Nu bor hon i Sundsvall, och jag försöker hälsa på henne så ofta jag kan. Jag ser upp till henne, och något som verkligen beundrar mig är hur stark hon är, hur mycket hon har gått igenom, och hur hon ändå alltid finns där när det behövs.

Emma, min halvsyster, har jag aldrig riktigt haft så bra kontakt med. Hon har alltid bott hur lång bort som helst, så det har blivit att vi träffats någon gång per år ungefär. Det är lite synd faktiskt, och jag önskar verkligen att det skulle vara lättare att träffas, men nu är det som det är, och jag vet att när det väl gäller finns hon där hon med. Det är nog det bästa med syskon, att vare sig man inte träffas på hur länge som helst eller träffas varje dag, så vet man att dom alltid kommer stå vid ens sida, och att man själv alltid ställer upp för dom. Det är som en oskriven syskon regel, det är bara så det är lixom.

Jag var frusen imorse och det märktes på min klädsel. En svart spetsklänning från bikbok, och en tjock brun kofta på det. Leggings, raggisar, kängor och en stor fet halsduk. Sägs att det inte finns dåliga väder bara dåliga kläder, och ja snöovädret blev ju faktiskt pyttelite mer okej med dagens outfit.

Bild lånad från weheartit

Det här med religion och tro är egentligen inte någonting jag har tänkt på förut, iallafall inte sen jag var liten. Då trodde jag på gud och sa att jag var kristen. Varför vet jag inte, men troligtvis var det för att jag skulle få följa med mina äldre kompisar på Tonår. Tonår var en ungdomsgrupp som, vad jag minns, inte hade någonting alls med kyrkan att göra. Vi umgicks, såg på film, hade spakvällar och övernattade i ena-kyrkan i Enköping. Alla mina då bästa vänner var med i den gruppen, likaså jag.

När jag gick i årskurs 8 konfirmerade jag mig, och visst var jag glad över att få presenter, men det var verkligen inte anledningen till att jag gjorde det. Min mormor var kristen, och en av de bästa människor jag träffat. Hon dog när jag var 8 och hon var egentligen den enda anledningen till att jag gick till konfirmationen. Jag vet att det hade gjort henne stolt. Att jag sen hade svinkul tillsammans med min grupp var ett plus. Ett STORT plus.

Ibland kan jag fortfarande komma på mig själv med att tro på gud, himlen och allt sånt där. Mest för att jag hoppas på att det händer något efter detta. Att det inte bara tar slut lixom. Ibland kan jag också tro att vi lever i ett the-sims spel för jättar. Det har följt med sen jag var liten, men har egentligen ingenting hit att göra, och är väl kanske inte sådär jätte seriöst, men det hade varit coolt. Svincoolt faktiskt.

(Bild lånad av Isabelle Hållén)

Tänk er ett i stort sett fullsatt san-siro. Lika många människor som bor i hela Enköpings kommun. Jubel överallt, och endast några minuter ifrån att Palermo och Inter med bland annat Zlatan skulle kliva in på planen. Folk var lyckliga vart man än vände och stämningen var underbar.

En tyst minut för jordbävningen i rom samma år. Över 40.000 människor. Alla knäpptysta. Hade någon släppt en knappnål hade jag svurit på att man hade hört det. Så tyst var det. Det var troligtvis det mäktigaste jag varit med om. Någonsin.

Egentligen tycker jag nog inte om att välja en bästa vän av mina närmsta. Visst det kan låta klyschigt, men alla mina vänner är bra på olika sätt. Det är dom verkligen.

Måste jag dock välja en person, så måste jag säga att det är Elin. Elin och jag lärde känna varandra ordentligt för några år sen bara. Jag var uttråkad och skulle ut och springa, hon ställde upp som sällskap. Efter det började vi umgås i stort sett hela tiden. Elin är en sån person man alltid vet finns där. Man vet att när det väl gäller ställer hon upp, och självklart gäller samma från min sida. Vi kanske inte ses lika ofta nu, som vi brukade innan jag flyttade, men vi försöker prata och ses så ofta vi kan. Det gör mig egentligen ingenting (mer än att jag kan sakna henne jätte mycket ibland), för i slutändan vet vi alltid vart vi har varandra.

Jag var i Enköping igår, och somnade så fort jag kom hem, därför hann jag inte med detta inlägg igår.

Gårdagen började med en 3-timmarslektion i Matte. Kikade på lite skidstugor i Sälen och Åre så lektionen gick rätt fort ändå. Äcklig lunch, så under nästa lektion var jag as hungrig. Kunde inte tänka på annat. Det ändrade jag på sen med en cheese från donken innan bussen till Enköping. 2,5 timmars spelarmöte i klubbhuset med lekar, genomgång av nästa säsong, och så pizza på det. Awesome. Faktiskt. Efter det 45min buss, sen kom jag hem, drack juice och sov. That's all.

Kärlek för mig är en känsla av trygghet. En känsla att veta att man alltid har någon att falla tillbaka på. Enligt mig är det skillnad på förälskelse och äkta kärlek. Är jag förälskad visar det sig oftast med fjärilar i magen och knäsvaghet, men kärlek, det är större än så. Att älska varandra i ens värsta stunder, och finnas där när ingenting riktigt funkar som det ska. Det är kärlek för mig. Ett förhålllande är något man måste kämpa med. Man ska kunna bråka om världens mest onödiga saker men ändå veta att vad som än händer löser det sig. Kan man gå igenom svårigheter tillsammans blir man bara starkare och samma gäller kärleken.

Kärlek för mig är att både kunna skratta och gråta tillsammans. Det är att kunna vara dig själv fullt ut, och känna att personen vid din sida älskar dig för just det. Kärlek för mig är att hitta den personen du aldrig riktigt får nog av. Den personen du värdesätter mest, och vet att likt hur du står vid hans sida genom allt, står han vid din sida också. Jag har hittat den personen, och Daniel, han är kärlek för mig.

Bakade scones till frukost imorse, och det plus några piggelin är vad jag hunnit äta under dagen. Hade planerat att jag skulle göra detta inlägg i bilder, men glömde fota, så det får bli så här. Känner att just dagens ämne inte har lockat sådär jättemycket att skriva om, men vad gör man inte. Gissar på att det kan bli någon piggelin till under dagen, och troligtvis middag. Då har jag nog fått med allt.

Jag minns nog ingenting av tiden innan mina föräldrar skildes. Kanske sånt jag sett på foton, eller saker som de berättat för mig, men inte mer. När jag var liten bodde jag varannan vecka hos mina föräldrar, men efter att jag fyllt 12 valde jag att bo mesta tiden hos mamma. Fanns olika anledningar till detta men ingenting jag vill gå in på här.

Mamma har alltid varit en klippa för mig. Hon har varit någon att luta sig tillbaka på och har alltid ställt upp. Visst att vi bråkar ibland men hon är min mamma och att jag älskar henne är en självklarhet.

Min pappa och jag har väl haft en lite sämre relation och det bästa minnet jag har med honom är när vi spenderade en weekend i London för några år sen. Bara han och jag. Nu ses vi någon gång ibland, men bott där har jag inte gjort på flera år. Det är klart att jag kan sakna honom ibland, och då är de stunder vi faktiskt ses väldigt värdefulla. Verkligen.

Jag skulle egentligen inte säga att jag är speciellt lik någon av mina föräldrar, varken på sättet eller utseendet. Jag är nog faktiskt en blandning av båda. Att jag är tidsoptimist till exempel, det är nog så likt pappa som det kan bli. Att passa tider är väl inte riktigt min grej, så länge det inte gäller jobb eller liknande, då är jag så gott som alltid i tid, annars inte. Min överkänslighet, som gör att jag alltid gråter när det är sorgligt på tv, har jag definitivt fått från mor min. Hon gråter till och med till Extreme Home Makeover, och då menar jag inte bara ibland, utan varje gång. Jag antar väl att jag snart är där jag med, enligt henne kommer det med åldern.

Jämfört med det förhållande jag har just nu har jag nog aldrig riktigt varit kär förut, men det jag då såg som min första riktiga kärlek (förutom giftermål på dagis, och ryska posten i lågstadiet) måste vart år 2007. Joacim hette han och vi träffades ett flertal gånger och han var rolig, snäll och ursnygg. Jag var kär. Han kikade på min match, vi bowlade och umgicks. Det gick långsamt fram, men jag var 13 han 15, det var nog så det skulle vara. Efter ett tag slutade vi träffas, varför tänker jag inte gå in på, men vi har efter det varit vänner. Hade en svag punkt för honom långt efter detta och varje gång vi träffades minns jag hur mitt hjärta slog ett extra slag.

Mer finns det egentligen inte att säga, det här var väldigt många år sen, så jag minns inte exakt. Jag vet bara att jag då var upp över öronen förälskad, kanske bara i kärleken, kanske i honom. Med tanke på min ålder gissar jag på det förstnämnda.

För att få igång bloggen lite tänkte jag, som många andra, anta 30 day challenge. Vilket innebär att jag under 30 dagar kommer lägga upp ett inlägg per dag med förvalda ämnen. Det första är introduce yourself.

Så.. Det allra coolaste jag har att berätta om mig själv är nog att jag kan vicka på hakan. Det är lite tufft faktiskt, och ännu tuffare att jag till och med kan plocka upp en penna med den. Skulle ju kunna vara lite bra att kunna ifall jag skulle ha händerna och munnen fulla och vara i stort behov av att plocka upp en penna. Annars är det nog bara onödigt.

Bortsett från ovanstående är jag nog inte speciellt cool ändå. Ska jag vara ärlig så är jag nog en helt vanlig Svensson. Eller Eidsäter egentligen, men ni förstår vad jag menar. Jag har radhus, volvo och hund. Fast egentligen så är radhuset mammas, volvon är på skroten och ersatt av en annan bil, och hunden har jag börjat tveka på om det verkligen är en hund. Tror faktiskt att Sagas katt påminner mer om en hund än min hund, och sagas katt påminner inte om en hund.

Jag spenderar de flesta dagarna i skolan, som vilken 17årig som helst, och är lite smått nervös över att när jag äntligen har tillfälle att kunna ändra på detta är det 2012 och jorden kanske går under. Nu tycker nog mina vänner att jag är dum som tror på det, men mayaindianerna säger ju faktiskt....

Är jag inte i skolan pendlar jag mellan Enköping och gurkstaden för att träna eller umgås med vänner. Blir en del tid tillsammans med pojken också, och så tycker jag om långa promenader i solnedgången. Eller det gör jag egentligen inte, jag tyckte mest att det passade in rätt fint. Fast det är ju heller inget fel på sådan prommisar. Så jag tycker ju inte illa om dom, men ni förstår.... hoppas jag lite iallafall.

Äsch nu babblar jag bara.

Jag heter Janina iallafall, är 17 år och bor i Västerås. Det är väl allt ni behöver veta egentligen.

Nu ska jag koka en kopp te (som jag tycker väldigt mycket om) och krypa ner under en filt, för det är svinkallt ute.

Stay tuned för morgondagens inlägg.

Sitter i pojkvännens mjukiskläder och ser på top model. Iskallt utomhus och hade inte alla tändare varit försvunna här i huset hade jag tänt lite ljus också. Tänkte sitta här ett litet tag till innan jag ska packa och sedan ta mig till Viksäng. Blir en välbehövd kväll hemma hos Daniel.

Gårdagen var himla mysig. Det där med att lana gick väl dock sådär med tanke på att vi knappt spelade och heller inte höll oss vakna speciellt länge, men det var roligt att bara umgås. Verkligen.

Nu tänkte jag se vem som åker ut och sen kanske ta ett varmt bad.

Take care people.

Letade efter inspiration för en ny tatuering igår och av någon anledning kom denna upp och alltså... AJ!

Source: Google

Sen jag skaffade Twitter har jag hamnat lite efter med bloggen. Har inte riktigt haft någonting viktigt att berätta och därför har twittrandet lockat mer.

I lördags bjöd jag hit både gamla och nya vänner för fest och kvällen blev riktigt lyckad! Fått flertal tack och folk verkar ha haft roligt, det var planen, så jag är himla nöjd. Måste också tacka alla som hjälpte till att städa igår då jag mådde lite som jag förtjänade. Ni vet.

Igår hade jag och Daniel varit tillsammans i 11 månader och jag var som nykär. Eller... jag ÄR som nykär. Han överraskar mig fortfarande med underbara egenskaper och jag är så glad att just han är min. Det pirrar i magen av bara tanken.

Det här inlägget blev lite... knasigt, men jag är för trött för att skriva om och tänkte istället hoppa in i duschen och strax ta mig till skolan för utvecklingssamtal. Ikväll ska jag till Enköping och lana the sims med Saga. Blir nog en himla mysig kväll. Take care people.

Det här med bloggtävlingar brukar inte vara min grej riktigt, men vem vill inte vinna en onepiece att värma sig med i vinter? Tänkte ge det ett försök ändå, så håll tummarna nu är ni gulliga!

Dennis M står för tävnlingen som ni kan hitta HÄR

jag har börjat twittra, klicka på bilden för att komma dit. xo.

Med en veckas lov bakom mig var det verkligen inte lätt att kliva upp ur sängen imorse. Dels för att jag var hur trött som helst, och dels för att jag har ont lite varstans efter gårdagen. Tröstade mig med en påse juleskum och en julmust på rasten och sen var humöret på topp igen. Att jag är trött har dock inte förändrats, därför tänkte jag strax krypa ner i sängen. Kanske koka mig en kopp te, tända ljus och läsa lite innan jag somnar (ifall det inte går något bra på tv förstås). Godnatt!

7 imorse drog vi iväg till Lindesberg, och nu sitter jag här, 2 förluster och 1 vinst senare, med en trasig tumme och något (min tränare+mor) tror är hjärnskakning. Trots detta är jag nöjd med dagen. Jag tycker att vi stod upp bra i de som kallades "dödens grupp" och att förlora mot div.1 lag och svenska mästare i futsal är inget att vara besviken över, då flera i vårat lag inte spelat futsal på flera år. Är på ett sätt glad att vi fick möta de lag vi fick göra då vi kan ta med oss vanan av det här snabba spelet till nästa cup om 3 veckor i Stockholm. Det ser jag fram emot.

Nu tänkte jag krypa ner under täcket, och känner jag mig själv rätt tar det väl inte lång tid innan jag somnar. Å andra sidan kan det behövas inför 5 timmars matte imorgon. Sweet dreams people.

Hittade min cam på golvet bakom datan tidigare idag och ett försök att fördriva tiden tills Elin kommer hit resulterade i dessa bilder. Lyssnar på en awesome spotifylista jag fått av en vän och ser faktiskt fram emot en promenad till Bäckby strax. Dels för att det kommer vara andra gången jag sätter foten utanför dörren idag, och dels för att jag är himla sugen på grönsaker och dip. Mmm.... (and for your information kan jag tänka mig att jag just såg ut som en dregglande homer. med hår då alltså.)

Nu kom kexet och klagade på att det är kallt ute. Det skiter jag i, och med andra ord tänker jag dra med henne ut på promenad ändå. Tänker vara lite social som utbyte, alltså blir inte inlägget längre än så här.

Jag kände att jag behövde ta en dag av lovet till att plugga och städa, vilket faktiskt är rätt smart då hela övervåningen ser ut som ett bombnedslag här hemma. Jag har valt att skylla det på att jag bara varit hemma och vänt, och inte haft tid att lägga in kläderna i garderoben igen. (Dessa minuter kan ju trots allt vara riktigt dyrbar tid, och sånt vill man ju inte slösa på...)

Hur som helst. Tog bussen hem från en morgonträning inför futsal i helgen, och vad var det första jag gjorde när jag kom innanför dörren? Jo, somnade. Nu sådär 2 timmar senare är jag nyvaken och undrar vart dagen har försvunnit. Har ingen som helst lust till att varken städa eller plugga, men försöker övertala mig själv att gör jag det nu har jag ju det gjort sen. Frågan är bara vart jag ska börja. Det ligger lite kläder varstans och någon gång efter min övertalan att mamma skulle hämta mig från bussen imorse lovade jag henne att visst kunde jag dammsuga hela övervåningen. Ja, ni hörde rätt.. HELA övervåningen. Jag brukar tycka synd om mig själv när det gäller mitt egna rum...

Inte nog med att jag är bitter över det tycker jag himla synd om mig själv också och kan inte förstå varför ryggen min ska börja krångla dagen EFTER jag träffat Daniel. Hade det varit innan hade jag lurat till mig en massage och sen skulle detta vara fixat. Nej, istället vaknar jag upp imorse som en tant på 80-bast och fick kämpa för att kravla mig upp ur sängen. Yes, precis vad jag hade hoppats på när jag efter några timmar skulle få bära kanske världens tyngsta väska. Fin timing, tycker ni inte?

Kände att det här blev ett rätt långt inlägg och insåg nu att det egentligen inte innehåller någonting... Mer än ett klagomål.. eller två. Är förvånad över om någon faktiskt orkar ta sig tid att läsa detta, men nu när jag skrivit skulle det vara dumt att inte publicera. Tänkte ta mig i kragen och faktiskt sätta igång städningen nu, efter det ska jag unna mig ett varmt bad.

Jag tar verkligen vara på varenda sekund av lovet och nu ska jag snart över till Daniel. Bloggen hamnar lite på sidan av, men jag lovar att uppdatera er med vad som hänt när lovet är slut. Tills dess, ta hand om er.