öppet, naket och sårbart


Datum: 2011-01-05 Tid: 16:09:38


Det finns dagar då jag önskar mer än allt att jag aldrig hade flyttat ifrån Enköping. Jag önskar att jag bodde kvar på samma gata, umgicks med samma människor, och var precis den person jag var förut. Allt var så mycket enklare då.

Jag trodde att flytten inte skulle förändra någonting. Jag menar en 15 minuters tågresa är väl inte så stor skillnad. Visst var jag medveten om att jag skulle träffa nya vänner och att jag skulle förändras och växa som person. Kanske min stil skulle förändras, och jag kanske skulle få en annan frisyr, men mer än så tänkte jag inte på. Jag visste att småsaker skulle ändras, men jag brydde mig inte särskilt mycket. Det var ju ändå något som jag hade längtat efter.

Jag minns att jag och en av mina bästa vänner pratade någon vecka innan jag skulle flytta. Visst var det jobbigt att den 3 minuters gångväg vi hade mellan varandra nu skulle vara 3 mil med bil eller buss, men vi lovade varann att det aldrig skulle få förändra något mellan oss. Jag trodde att våran vänskap skulle vara starkare än så, och det gällde egentligen alla mina vänner.

Nu, lite mer än ett år efter jag har flyttat har jag insett hur fel jag haft. Jag hade lika gärna kunnat flytta till Haparanda för så länge jag inte bor i Enköping kan saker inte vara som förut. Nu säger jag inte att jag inte har kvar mina vänner, för det har jag, men visst måste jag erkänna att med de flesta är det stor skillnad i vår relation, och många av dom träffar jag endast nån gång i månaden. Om ens det.

Egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här, och jag skrev det mest för att skriva av mig. Visst brukar jag vara den som hellre klottrar ner mina känslor med en slarvig handsstil i något gammalt kolleigeblock, men det faktum att det inte fanns någon penna på övervåningen gjorde att jag valde bloggen.

Vet inte om det här inlägget är alldeles för djupt för att lägga upp på en blogg, men just nu kunde jag inte bry mig mindre. Det här är rakt från hjärtat, och jag som vanligtvis hatar att visa mig sårbar ger er nu anledningen till mina sömnlösa nätter, klumpar i magen och tårar på kinderna. För tillfället är det här det som bekymrar mig mest, och jag gissar på att jag kommer känna mig mer naken än nånsin när jag tryckt på publicera.
J

love is an irresistible desire to be irresistibly desired


Datum: 2010-10-06 Tid: 16:27:43

Ibland önskar jag att vi hade stannat kvar i det förflutna lite längre. Bara ett tag till, det hade varit skönt. Vi tänker inte likadant längre, och jag känner mig maktlös ibland. När jag ser att andra har det vi borde ha gör det ont. Jag vill också. Jag vill jättemycket fast ändå inte alls. Ibland hatar jag mig själv för att jag inte kan göra något åt det. Ibland blir jag sur på dig för att du inte vill som jag längre. Det är löjligt jag vet. Jag försöker att inte tycka, känna eller tänka det, men det är svårt. Nästan omöjligt. Ibland tror jag att jag behöver dig mer än vad du behöver mig. Jag vet att det finns lite sanning i det, och det är nog det som gör mest ont. Förut var jag det viktigaste du hade. Det vet jag, för du visade det. Du sa det. Du skrev det. Nu är jag osäker. Du gör mig osäker. Jag är nog mest rädd att du inte längre ser mig som förut. Att du tar mig för givet.

and what a beautiful mess this is


Datum: 2010-09-25 Tid: 22:01:17

En fin vän till mig sa idag några kloka ord om vänskap, citerat av hans mor. Jag lovade honom att inte föra det vidare, alltså kan jag inte berätta vad han sa. Sant var det iallafall. Så att ni vet lixom.

Han nämnde också något om kärlek. Om hur han inte tror på "den rätta". Han trodde inte på att man kan älska någon i 70 år. Egentligen tror jag nog inte heller på "den rätta", iallafall inte att alla har en person som är "den rätta". Jag tror att det blir vad man gör det till. Jag tror att du måste hitta din egna "den rätta". Att du själv måste tro på att det alltid kommer att funka. Jag tror att det gäller att hitta den där personen som kan göra dig lycklig av att bara vara i din närhet. Som ibland kan driva dig till vansinne, men alltid ge dig den där känslan av att ni hör ihop. Jag säger inte att förhållanden alltid måste vara perfekta för att vara rätt. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att något förhållande är perfekt. Jag tror förhållanden handlar mycket om att kompromissa, och jag tror att om man faktiskt kämpar för att få det att funka blir det bara starkare. Då tror jag absolut att man kan älska varandra i 70 år, så länge man är redo på att möta motgångar. Jag tror att det är skillnad på nyförälskelse och kärlek. Det sistnämnda tror jag kan vara hur länge som helst.

all we can do is keep breathing


Datum: 2010-08-01 Tid: 16:03:39

Tagen för ca 1 år sen.

Under de senaste året har i stort sett allting förändrats rakt framför näsan på mig, och jag har nog inte vilja insett det förrän nu. Mitt förflutna har gått vidare med sina liv och jag har varit för blind för att se. Orden "jag saknar dig" har blivit min vardag, och löften om att ses snart har varit till för att brytas, det vet jag mycket väl. Jag har nog också förändrats en del, jag menar det har gått ett år. Ett helt år i en ny skola och ny stad. Det skulle vara konstigt om jag inte hade förändrats, men grejen är den att jag tror att jag förlorat mer än vad jag vunnit på vägen, och att jag inte alls är säker på vad en förändring gjort med mig, med mitt liv.

Egentligen är det nog rätt coolt ändå.. Att varenda val vi gör, stort som litet, har en sån påverkan på våra liv, och vår framtid. Att flytta 3 mil hemifrån har förändrat mitt liv helt, och ska jag vara ärlig känner jag mig som en helt annan person nu för tiden. En ny Janina. I grunden är jag ju mig själv, jag har fortfarande samma värderingar, samma dåliga humor, och samma blyghet när det gäller att visa mig själv för nya grupper av människor, men på något sätt är jag ändå helt förändrad. Jag vågar stå på mig mer, jag har utöver mina gamla värderingar och dåliga skämt en hel del nya, och jag klarar mig mer själv nu än vad jag gjorde förut. Jag antar att det är så det ska vara, man ska förändras. Det är bara det att vissa stunder känns det som om jag varken vet ut eller in. Ibland när jag ser gamla bilder på hur saker brukade vara, eller läser gamla blogginlägg, känns det som om inte ens jag känner mig själv längre. För ett år sen visste jag precis vem jag var, och vad jag ville. Nu har jag ingen aning..

no title and a cigarette


Datum: 2010-07-31 Tid: 21:31:10

Jag är trött, fast ändå inte. För en timme sen kunde jag knappt hålla ögonen öppna, och nu är jag alldeles sprallig i benen och kan knappt sitta still. Jag känner för att göra något dumt. Tappa kontrollen helt. Göra saker som kommer fördubbla "dagen-efter-ångesten"  och sedan däcka i sängen klockan 6 på morgonen. Jag har haft mycket att tänka på senaste tiden och vill bara släppa allt..


Med det sagt ska jag ta en alvedon för att dämpa huvudvärken och krypa ner under täcket.
(Jag antar att man kan säga att jag vet bättre än ovanstående.)
Godnatt
J

jag ville inte va den som blev kvar


Datum: 2010-06-21 Tid: 21:13:15

Att flytta till Västerås har inte blivit alls som jag tänkt mig. Både på bra och dåliga sätt, men just nu känns det som att det är de negativa som väger tyngst. Ett löfte om att aldrig förlora kontakten är brutet, och det känns som om jag glider ifrån mitt förflutna mer och mer. Kändes som att luften gick ur mig helt då jag insåg hur snabbt det gick för mig att förlora kontrollen. Helt.

Jag vet inte vad som kommer hända härnäst. Det visar sig med tiden. Jag vet bara att jag just nu känner för att lämna allt, åka bort ett tag. Hade det inte vart en vecka kvar till P&L hade jag tagit nästa tåg till min syster.

Tevattnet är klart nu, och det blir en komedi på det.
Godnatt
J

vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig


Datum: 2010-06-15 Tid: 00:51:26

Jag citerar mina inlägg från förra sommaren: Inatt är det jag och Lars W, som så många gånger förut. Sjunger tyst med i låten Hugger i sten, och tankarna vandrar bland allt som händer i mitt liv just nu. Kärleken är något av de jag tänker på mest, och det finns flera anledningar till varför (inget jag tar upp här dock). Jag har insett att jag inte kunnat vara lyckligare än vad jag är nu. Det har aldrig känts så rätt förut, och jag vet att hur mycket vi än bråkar, Daniel och jag, så kommer det aldrig ändra mina känslor. Det är inte logiskt någonstans, jag vet, men kärlek är inte logiskt. Inte någonstans. Det är det som är så underbart!

Tänker också på fotbollen. Det som en gång var det viktigaste för mig. Det jag en gång ville satsa allt på. Nu är det helt annorlunda, egentligen spelar jag nog bara för att röra på mig. Tror jag. Jag menar, det är fortfarande kul, och när jag väl är på planen älskar jag det, men grejen är den att pendlingen är för jobbig. Tar för mycket tid, och kraft. Okej, nu tänker ni väl säkert: Men varför byter hon inte lag? Och alltså.. Tro mig, jag vill byta lag. Tanken har slagit mig flera gånger, men det skrämmer mig faktiskt lite. Att lämna tryggheten i Esk och ensam börja ett nytt lag, nya människor. Det där med att vara ny i en stor grupp är något jag nog alltid haft väldigt svårt för. Jag söker mig oftast till färre personer för att genom dom träffa nya vänner. Sån har jag nog alltid varit, och det är något jag måste träna på tror jag. Annars finns det väl egentligen inget som stoppar mig. Det är antingen det eller sluta tror jag.

Det här inlägget blev långt, och jag borde sova. Ska upp och springa imorgonbitti och sen träffa min bror för en fika.
Godnatt
J

beneath the sheets of paper lies my truth


Datum: 2010-06-13 Tid: 21:37:42

Efter några samtal till vänner har jag insett att 90% av dom kommer jobba i sommar, vilket innebär att mina planer på den bästa sommaren nånsin har minskats en hel del. Funderar på att ta första tåg upp till min syster mest för att överbevisa mig själv till att tro att sommaren faktiskt kommer bli allt jag hoppats på. Spontana resor brukar ju oftast funka, sen är frågan om jag verkligen orkar.

En annan sak jag insett idag, efter att ha blivit inspirerad av alla studentbilder man ser överallt, är att det bara är två år kvar för mig. 2 år, sen är jag vuxen. För ett år sen hade jag en plan. Jag visste precis vad jag ville med mitt liv, och hur jag skulle ta mig dit.. Nu har jag ingen aning. Visst, journalistiken har nog alltid varit någon sorts dröm, men efter 1 år av Medieinriktning är jag inte alls säker på att det är något för mig. Kanske media är helt fel ändå? Jag skulle vilja jobba med människor tror jag. Göra någon skillnad bland folk. Kanske följa min mammas fotspår och jobba med svårt utsatta ungdomar? Kanske jobba inom Rädda Barnen eller liknande och hjälpa barn i fattiga länder? Eller kanske något helt annat?
Okej.. Nu får jag det här att låta som världens problem.. Jag menar, det är klart jag vet att jag är långt ifrån den enda som känner så här, men grejen är den att det känns som alla personer runt omkring mig har allt planerat. De vet redan vad de vill göra med sitt liv, medan jag står kvar här. Jag har stannat upp lixom. Jag är nöjd som det är, och är egentligen rätt rädd över vad en förändring skulle kunna göra. Jag är rädd för att växa upp.

Jag vet inte om det är för det faktum att jag är uttråkad eller det att jag snart ska börja på sockerpiller, men lika djupt som det här inlägget är, har mina tankar varit idag, likaså samtalen med Daniel (som förresten varit mitt sällskap, och sambo under helgen). Det känns hur som helst som om jag borde gå och lägga mig, komma på andra tankar.
Godnight people.
J

real beauty


Datum: 2010-05-11 Tid: 17:36:37

Jag skriver en argumentation i Svenska om Retuschering i Media. Hittade den här filmen då jag letade inspiration.
Låter den tala för sig själv.
J

grattis på farsdag pappa


Datum: 2009-11-08 Tid: 21:23:04



<3


Datum: 2009-11-06 Tid: 23:13:42





Mer än 8 år sen nu, och det gör fortfarande ont..
Jag saknar dig mormor!

o


Datum: 2009-11-05 Tid: 15:51:48

i'm strong when i'm on your shoulders


Datum: 2009-09-30 Tid: 20:50:05


 

Pratar med min syster nu. Hon ska bli blond.
Kommer knappt känna igen henne då, men det kommer nog bli jätte fint.

Hon är rätt bra hon. Min syster. Eller ja. Bäst rättare sagt.
Så stark och självständig som hon är, skulle jag verkligen vilja vara. Det något jag beundrar henne för. Är lite sådär småjobbigt faktiskt att jag aldrig träffar henne eftersom hon bor borta i Sundsvall. Måste ju erkänna att jag gillade det lite bättre när hon bodde 2 minuters gångavstånd bort. Men men.
Mamma och Anders (hennes man) ska ju dit i helgen, åker redan på fredag. Så de får ge henne en stor kram från mig. Eller något sådant.

Mina syskon är nog de bästa jag har. Så många gånger som de ställt upp för mig, och trott på mig är värt mer än något. Ända sedan jag varit liten har både min bror och syster varit förebilder för mig, och är det några som gjort mig till den jag är idag måste det vara dom.

 

Min bror har alltid varit min största idol. När jag var liten ville jag göra allt som han gjorde. Då han spelade hockey, skulle jag bli hockeyproffs. Då han åkte inlines snodde jag dom och lärde mig åka jag med, och då var jag bara två år. Om jag inte minns fel var det han som gav mig intresset för både fotboll och basket också.

Vart jag vill komma med det här är nog att jag är så sjukt glad att jag har dom, och att de finns många stunder då jag faktiskt inte vet vad jag skulle göra utan dom. Visst, vi har haft våra bråk. Men så är det ju för alla.



Jag hoppas ni vet hur otroligt mycket ni betyder för mig. Jag älskar er!
Lillasyster J.

Du som föddes på 90-talet:


Datum: 2009-09-23 Tid: 20:37:37

Minns du...

-tidiga morgonar på helgerna för att titta på Sailormoon, Totally Spies och Pokémon.
-när nikelodeon var på hela dagarna.
-pokémon och digimon.
-när man spelade kulor på skolgården varje rast.
-när Britney Spears och Spice Girls var det enda folk lyssnade på.
-när man fick Hitz for kidz i julklapp.
-när man tog med sig freestylen och en trave CDskivor istället för iPoden.
-när Timon och Pumba bara var med i Lejonkungen och inte hade ett eget program.
-när tamagotchi var allas bästa vän.
-"I'm a tamagotchi, and I can make you happy...".
-"I'm a barbie girl, in a barbie world, I'm made of plastic, it's fantastic".
-"Sola å bada, tio pina colada. På sommar'n är livet som bäst".
-"Mål mål mål, mera mål, å mål, det kommer det att bli".
-"boom boom boom boom, I want you in my room".
-tiden innan harry potter.
-när du såg din första harry potter bok och tänkte att den kommer jag aldrig orka läsa.
-när lattjo lajban var veckans höjdpunkt.
-att "mojje och mimmi" förut var "nicke och nilla".
-första gången det hölls melodifestivalen för barn, MGP Junior och Sofie sjöng om Superduperkillen.
-du kommer ihåg melodin till superduperkillen och delar av texten (han är min superduperkille, bara min. Han är den som jag gillar bäst)
-när det var jojo-period och alla övade in tricks.
-när inte disneychannel  fanns eller iallafall inte var upptäckt.
-när du läste "Så funkar det i skolbiblioteket".
-när piggelinglassen kostade 6 kr.
-och sandwichen 10 kr?
-och framför allt, minns du när det blev år 2000 och alla vuxna sa att du hade tur som fick uppleva det, men du tyckte att det kändes precis likadant som när det blev 1999?

daddy dear


Datum: 2009-09-13 Tid: 21:26:34

mitt i allt så ska man räcka till


Datum: 2009-09-11 Tid: 19:43:21

beslutsångest


Datum: 2009-09-02 Tid: 18:04:44

we used to rock the show


Datum: 2009-08-24 Tid: 21:51:55



Italien. Albavilla hotel. Fotboll. Glädje. Silvia. San siro. Göran. Lycka. "Australienare". Anneli. Schweizare. Pasta. Akon-Beautiful. Skratt. Lollo. Parmaskinka. Promenad. Flygplan. Como. Ibra. Domarn. Pizza. Resväskor. Värme. Korridor. DreamTeam. iPod. Marknad. Buss. Infinity.
Världens underbaraste lag. 
Världens underbaraste resa.

9 - 12 april 2009