Helgen har varit fin. Den har innehållt besök från ett par bästa vänner och lite kvalitetstid med min kära mor. Efter gårdagens loppisrunda är jag nu ett par vinylskivor och pocketböcker rikare vilket har varit lite tröstande då jag legat i soffan resterande tid tack vare en värkande rygg. Hoppas på att det bara är en sträckning, men blir det inte bättre i början på veckan ska jag ringa läkaren så att det inte är någonting med njuren. Det hade ju varit dumt.

För tillfället sitter jag och lyssnar på Marit Bergman och funderar över framtiden. I veckan tas ett beslut som kan komma att förändra en hel del i mitt liv. Ett beslut som skrämmer mig och som kommer att kunna ställa mig i ett väldigt stort vägskäl. Egentligen vill jag inte tänka på det överhuvudtaget då det faktiskt inte är någonting som jag själv kan kontrollera, men ändå är det i princip det enda som finns i mitt huvud.

I vilket fall så har jag funderat en del på sistonde och insett att jag kanske borde ta lite mer hänsyn till mig själv i mina beslut. Man vet aldrig vad som väntar i framtiden och det bästa jag kan göra är nog att att följa min drömmar. Fullt ut.

Jag vet inte om det är pmsen som jävlas med mig men det känns ungefär som att himlen kommer att ramla ner vilken sekund som helst. De som känner mig bäst vet hur dålig jag är på att låta mig själv vara lycklig och egentligen avskyr jag att ha så mycket att förlora. Osäkerhet blandat med ångest över framtiden gör mig förtvivlad. Det faktum att jag just nu finner mig i situationer som jag inte kan kontrollera har jag svårt att ta vilket resulterar i att jag hela tiden sätter mer och mer press på mig själv. Jag vill bli den bästa jag kan vara i allt men i slutändan känns det som om jag inte räcker till. Är lyckligare nu än vad jag någonsin varit förut och är så stolt över den person jag är. Kan trots det inte släppa känslan av otillräcklighet och jag har svårt att acceptera saker i mitt liv just för att jag inte anser att det är som "de ska vara" eller "som alla andra har det". Jag känner att jag har svårt att veta vart jag ska vända mig just för att jag inte har någon aning om vad jag vill och känner på riktigt. Jag har svårt för att kräva av andra vilket gör att jag nog är rätt lätt att köra med. Det är inte det att jag är svag eller så, för just nu är jag starkare än jag någonsin varit förut, det handlar mer om att jag inte känner att jag kan kräva. Jag känner inte att jag har rätt till att kräva. Inte lilla jag, jag håller mig till jantelagen. Jag gör det hellre själv, lägger mig oftast i disskusioner och istället för att starta en konflikt anpassar jag mig. Försöker göra allt för mina närmsta och är rädd att det kan vara lätt att ta mig lite för givet.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här, men det är första gången jag faktiskt fått ur mig hur jag känner ordentligt. Jag mår inte dåligt och är inte ledsen. Tvärtom, jag är hur glad som helst och är i den bästa tiden i mitt liv, men jag antar att jag är rädd för vad framtiden har att ge och att jag inte kommer att räcka till. Jag är rädd att jag inte kommer att vara så behövd som jag vill vara och att min plats inte kommer att kännas självklar. Jag antar att man skulle kunna säga att framtiden skrämmer mig.