and I told you to be fine


Datum: 2012-02-10 Tid: 21:20:28

Okej. En sak kan jag ju konstatera iallafall. Farväl och att släppa taget om människor som tidigare varit en del av mitt liv, det är jag nog ingen höjdare på direkt. Jag skulle nog faktiskt till och med kunna säga att jag är rätt dålig på det. Okej, JÄTTEdålig på det.

I och med att jag för två år sedan flyttade tappade jag kontakten med många av mina, dåvarande, närmsta vänner. Jag har också pågrund av tidigare händelser i mitt liv glidit ifrån både vänner och "låtsassyskon". Det är inget konstigt med det egentligen, det händer alla, men grejen är att jag har väldigt svårt att släppa det. Jag antar att det finns någonting i mig som inte riktigt kommer ifrån det förflutna. Det är också någonting i mig som inte riktigt kan eller vill förstå hur en människa under en tid kan ha en såpass stor plats i ens liv och sedan bara försvinna. Bara vara borta helt plötsligt. Jag får inte ihop det.

Jag minns när jag var 6-7 år gammal och jag och min allra bästa vän gick omkring i området vi bodde i. Någonstans där bland höghusen, under vår promenad, lovade vi varandra att vi alltid skulle hålla ihop. Hon och jag. Vi drömde oss in i framtiden, planerade lägenheter i huvudstaden och hur vi skulle flytta ihop så fort vi slutat gymnasiet. Nu sitter jag här, 119 dagar ifrån verkligheten, och har inte haft kontakt med henne på flera år. Vi slutade umgås ungefär 4-5 år efter det där löftet.

När jag var tre år, så träffade min far en kvinna som han sedan spenderade väldigt många år tillsammans med. De bodde ihop, jag och mina syskon med ibland, och likaså hennes två barn. Hennes två barn, som blev som mina riktiga syskon och under min uppväxt fanns de alltid där. Jag och L, hennes son, lekte rätt mycket som yngre. Jag minns att vi brukade springa runt och låtsas att det var krig (som den pojkflicka jag var), eller leka med hans soldater någonstans i skogen. M, henne såg jag upp till. Hon var ett år äldre än mig, och lärde mig så himla mycket. De, och mina riktiga syskon, var några av mina bästa vänner. Vi växte upp ihop, men när våra föräldrar skildes åt gjorde vi detsamma. Vi har knappt någon kontakt alls längre, men de få gånger vi har stött på varandra, under de senaste åren, har jag känt mig hemma. Det har inte varit mer än ett hastigt samtal utanför bajamaja i borlänge, eller under tiden vi låst ett par cyklar utanför mitt senaste sommarjobb, men det har iallafall varit något.

Okej, jag vet. Jag borde släppa taget. Man glider ifrån varandra, det har jag blivit tröstad med efter varje farväl, så det är jag fullt medveten om. Jag menar, egentligen är det kanske lika bra. Då var då, och vi skulle väl förmodligen inte kommer överrens överhuvudtaget ifall vi skulle ta upp kontakten igen. Men, det tar inte bort känslan av att det är någonting som saknas. Jag skulle nästan vilja säga som man gjorde när man var liten, den plats som de nära vänner jag tappat har haft i mitt liv kommer ingen någonsin att kunna ersätta. Jag vill nog egentligen inte ens ta upp kontakten med alla igen, jag är trots allt hur nöjd som helst med hur mitt liv är nu, och med de människor som är i det. Men jag skulle nog vilja veta hur det är med de personer, som under mitt liv har format mig till just den jag är, få höra vad de har för sig nu för tiden och kanske önska dom en fin dag och en fin fortsättning. Livet är alldeles för kort för att undra, så jag ska nog dricka upp min pepsi max och skicka iväg några meddelanden på facebook nu. Sen säger jag godnatt.
Kommentarer

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback