Blickar ut bortanför en frostig fönsterbräda och kan urskilja dansande snöflingor i ljuset av gatlyktorna. Svensk musik, lite avslagen pepsi max och en av mina finaste vänners sällskap över facebookchatten förgyller kvällen just nu. Det var länge sedan jag var på bloggen på det här sättet och sluter jag ögonen känner jag mig som 14 igen. Lars Winnerbäcks röst fyller rummet och som så många gånger förut blir jag alldeles förtrollad av texterna. Jag dras med och det är som om omvärlden stannar upp för ett tag.

Jag började blogga på riktigt första gången år 2008. (Innan hade jag enbart provat ett fåtal gånger med några enstaka inlägg efter inspiration från en film med Hillary Duff.) När jag startade min första riktiga blogg tog det inte lång tid innan jag märkte hur lätt jag hade för att öppna upp mig på bloggen. Det har nog alltid varit så för mig, att jag kan uttrycka mig så mycket bättre när jag skriver. Jag har en förmåga att tappa orden när jag ska prata och det slutar oftast med att jag antingen svamlar om ingenting alls eller att jag stammar fram det jag ska säga. Jag har en förmåga att förlora hela det ordförråd som jag så omsorgsfullt byggt upp så fort jag öppnar munnen. När jag skriver däremot, faller det sig så naturligt. Jag har alltid älskat att skriva och vet inte hur många dagböcker, låttexter, dikter.. ja, texter överhuvudtaget som jag har hunnit med att skriva under mina 18 år. Jag har alltid skrivit av mig så fort jag haft för mycket att tänka på och under de jobbigaste stunderna i mitt liv har jag fyllt sida efter sida i slitna kolleigeblock. Man skulle kunna säga att det har fungerat lite som terapi.

Egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget och det blev väl egentligen inte så mycket mer än ett alldeles för långt försök till ett djupt inlägg där jag berättar att jag försöker skriva ett djupt inlägg. Jaja, jag försökte iallafall, det tycker jag att ni kan ge mig.

Hur som helst så grundades ovanstående trams på några opublicerade blogginlägg inspirerade av ett krossat tonårshjärta under sömnlösa vardagsnätter. Blev dessutom jämförd med Chandler i vänner då jag skämtade bort smicker från en bästa vän tidigare ikväll och det här var meningen att bli ett motbevis. Jag vill inte vara Chandler. Tänkte försvinna från verkligheten ett tag nu till ett avsnitt av Revenge på tv 3. Det här inlägget fick bli som det blev, men det är till hundra procent jag. En naken jäkla jag.