Helgen har varit fin. Den har innehållt besök från ett par bästa vänner och lite kvalitetstid med min kära mor. Efter gårdagens loppisrunda är jag nu ett par vinylskivor och pocketböcker rikare vilket har varit lite tröstande då jag legat i soffan resterande tid tack vare en värkande rygg. Hoppas på att det bara är en sträckning, men blir det inte bättre i början på veckan ska jag ringa läkaren så att det inte är någonting med njuren. Det hade ju varit dumt.

För tillfället sitter jag och lyssnar på Marit Bergman och funderar över framtiden. I veckan tas ett beslut som kan komma att förändra en hel del i mitt liv. Ett beslut som skrämmer mig och som kommer att kunna ställa mig i ett väldigt stort vägskäl. Egentligen vill jag inte tänka på det överhuvudtaget då det faktiskt inte är någonting som jag själv kan kontrollera, men ändå är det i princip det enda som finns i mitt huvud.

I vilket fall så har jag funderat en del på sistonde och insett att jag kanske borde ta lite mer hänsyn till mig själv i mina beslut. Man vet aldrig vad som väntar i framtiden och det bästa jag kan göra är nog att att följa min drömmar. Fullt ut.

Jag vet inte om det är pmsen som jävlas med mig men det känns ungefär som att himlen kommer att ramla ner vilken sekund som helst. De som känner mig bäst vet hur dålig jag är på att låta mig själv vara lycklig och egentligen avskyr jag att ha så mycket att förlora. Osäkerhet blandat med ångest över framtiden gör mig förtvivlad. Det faktum att jag just nu finner mig i situationer som jag inte kan kontrollera har jag svårt att ta vilket resulterar i att jag hela tiden sätter mer och mer press på mig själv. Jag vill bli den bästa jag kan vara i allt men i slutändan känns det som om jag inte räcker till. Är lyckligare nu än vad jag någonsin varit förut och är så stolt över den person jag är. Kan trots det inte släppa känslan av otillräcklighet och jag har svårt att acceptera saker i mitt liv just för att jag inte anser att det är som "de ska vara" eller "som alla andra har det". Jag känner att jag har svårt att veta vart jag ska vända mig just för att jag inte har någon aning om vad jag vill och känner på riktigt. Jag har svårt för att kräva av andra vilket gör att jag nog är rätt lätt att köra med. Det är inte det att jag är svag eller så, för just nu är jag starkare än jag någonsin varit förut, det handlar mer om att jag inte känner att jag kan kräva. Jag känner inte att jag har rätt till att kräva. Inte lilla jag, jag håller mig till jantelagen. Jag gör det hellre själv, lägger mig oftast i disskusioner och istället för att starta en konflikt anpassar jag mig. Försöker göra allt för mina närmsta och är rädd att det kan vara lätt att ta mig lite för givet.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här, men det är första gången jag faktiskt fått ur mig hur jag känner ordentligt. Jag mår inte dåligt och är inte ledsen. Tvärtom, jag är hur glad som helst och är i den bästa tiden i mitt liv, men jag antar att jag är rädd för vad framtiden har att ge och att jag inte kommer att räcka till. Jag är rädd att jag inte kommer att vara så behövd som jag vill vara och att min plats inte kommer att kännas självklar. Jag antar att man skulle kunna säga att framtiden skrämmer mig.

Tack vare de mil som skiljer mellan Örebro och Västerås så spenderade jag mitt alla hjärtans ensam. Bestämde mig för att glädjas över alla andras kärlek och så fort jag möttes av ett par sjöng jag "and they call it puppy love" för mig själv följt av ett helnöjt leende. Fick en massa fina sms och telefonsamtal av min kärlek och min bästa vän igår och det räckte gott och väl för mig. Levde i ett lyckorus hela dagen tills magen började krångla och jag fick sätta mig på en sen kvällsbuss hem i snöstormen. Fick lite medicin och idag mår jag bättre. Har hur som helst efter endast en vecka kunnat konstatera att lchf inte riktigt är min grej iallafall.

För tillfället tröstar jag mig med att lyssna på Ylva Bulldosers debutalbum efter att ha tömt bankkontot på högskoleprov och tågbiljetter. Alldeles för tidigt imorgonbitti kommer jag att befinna mig i Eskilstuna för jobb. Intalar mig själv att jag efter det bara kommer vara ett par timmar och två tågresor ifrån min favoritfamn.

Rosanna kom hit igår och vi pratade bort lördagskvällen till lite saft och kladdkaka. Gav både melodifestivalen och Scooby Doo en chans men det slutade hela tiden med att vi drömde oss bort och längtade till studenten.

Tidigare idag tog jag en långpromenad i solskenet. I öronen hade jag en fin blandning av bland annat Foo Fighters, Håkan Hellström, John Mayer och Winnerbäck. Nu tänkte jag krypa ner i sängen med lite te och fruktsallad och njuta av slutet på denna helg.

Inatt upptäckte jag hur mycket intressant folk som hänger på facebookchatten in mot småtimmarna vilket resulterade i att jag var vaken alldeles för länge. Drack upp 1,5 liters pepsi max, åt päron och njöt av att kasta bort tid till ingenting. Det var en fin fredag. En fredag jag behövde.

Nu är jag tillbaka framför skärmen och sitter och bläddrar igenom lite sommarbilder. Maggio i högtalarna och jag kan inte hjälpa att jag längtar tillbaka till Borlänge. Festivallivet är fint och det är inte mycket som slår känslan av att i leriga converse dricka sig berusad, dansa runt och sjunga sig hes bland okända ansikten. Förhoppningsvis åker jag till Danmark och Roskilde med Josefin i sommar. Det hade varit fint.

Okej. En sak kan jag ju konstatera iallafall. Farväl och att släppa taget om människor som tidigare varit en del av mitt liv, det är jag nog ingen höjdare på direkt. Jag skulle nog faktiskt till och med kunna säga att jag är rätt dålig på det. Okej, JÄTTEdålig på det.

I och med att jag för två år sedan flyttade tappade jag kontakten med många av mina, dåvarande, närmsta vänner. Jag har också pågrund av tidigare händelser i mitt liv glidit ifrån både vänner och "låtsassyskon". Det är inget konstigt med det egentligen, det händer alla, men grejen är att jag har väldigt svårt att släppa det. Jag antar att det finns någonting i mig som inte riktigt kommer ifrån det förflutna. Det är också någonting i mig som inte riktigt kan eller vill förstå hur en människa under en tid kan ha en såpass stor plats i ens liv och sedan bara försvinna. Bara vara borta helt plötsligt. Jag får inte ihop det.

Jag minns när jag var 6-7 år gammal och jag och min allra bästa vän gick omkring i området vi bodde i. Någonstans där bland höghusen, under vår promenad, lovade vi varandra att vi alltid skulle hålla ihop. Hon och jag. Vi drömde oss in i framtiden, planerade lägenheter i huvudstaden och hur vi skulle flytta ihop så fort vi slutat gymnasiet. Nu sitter jag här, 119 dagar ifrån verkligheten, och har inte haft kontakt med henne på flera år. Vi slutade umgås ungefär 4-5 år efter det där löftet.

När jag var tre år, så träffade min far en kvinna som han sedan spenderade väldigt många år tillsammans med. De bodde ihop, jag och mina syskon med ibland, och likaså hennes två barn. Hennes två barn, som blev som mina riktiga syskon och under min uppväxt fanns de alltid där. Jag och L, hennes son, lekte rätt mycket som yngre. Jag minns att vi brukade springa runt och låtsas att det var krig (som den pojkflicka jag var), eller leka med hans soldater någonstans i skogen. M, henne såg jag upp till. Hon var ett år äldre än mig, och lärde mig så himla mycket. De, och mina riktiga syskon, var några av mina bästa vänner. Vi växte upp ihop, men när våra föräldrar skildes åt gjorde vi detsamma. Vi har knappt någon kontakt alls längre, men de få gånger vi har stött på varandra, under de senaste åren, har jag känt mig hemma. Det har inte varit mer än ett hastigt samtal utanför bajamaja i borlänge, eller under tiden vi låst ett par cyklar utanför mitt senaste sommarjobb, men det har iallafall varit något.

Okej, jag vet. Jag borde släppa taget. Man glider ifrån varandra, det har jag blivit tröstad med efter varje farväl, så det är jag fullt medveten om. Jag menar, egentligen är det kanske lika bra. Då var då, och vi skulle väl förmodligen inte kommer överrens överhuvudtaget ifall vi skulle ta upp kontakten igen. Men, det tar inte bort känslan av att det är någonting som saknas. Jag skulle nästan vilja säga som man gjorde när man var liten, den plats som de nära vänner jag tappat har haft i mitt liv kommer ingen någonsin att kunna ersätta. Jag vill nog egentligen inte ens ta upp kontakten med alla igen, jag är trots allt hur nöjd som helst med hur mitt liv är nu, och med de människor som är i det. Men jag skulle nog vilja veta hur det är med de personer, som under mitt liv har format mig till just den jag är, få höra vad de har för sig nu för tiden och kanske önska dom en fin dag och en fin fortsättning. Livet är alldeles för kort för att undra, så jag ska nog dricka upp min pepsi max och skicka iväg några meddelanden på facebook nu. Sen säger jag godnatt.

Blickar ut bortanför en frostig fönsterbräda och kan urskilja dansande snöflingor i ljuset av gatlyktorna. Svensk musik, lite avslagen pepsi max och en av mina finaste vänners sällskap över facebookchatten förgyller kvällen just nu. Det var länge sedan jag var på bloggen på det här sättet och sluter jag ögonen känner jag mig som 14 igen. Lars Winnerbäcks röst fyller rummet och som så många gånger förut blir jag alldeles förtrollad av texterna. Jag dras med och det är som om omvärlden stannar upp för ett tag.

Jag började blogga på riktigt första gången år 2008. (Innan hade jag enbart provat ett fåtal gånger med några enstaka inlägg efter inspiration från en film med Hillary Duff.) När jag startade min första riktiga blogg tog det inte lång tid innan jag märkte hur lätt jag hade för att öppna upp mig på bloggen. Det har nog alltid varit så för mig, att jag kan uttrycka mig så mycket bättre när jag skriver. Jag har en förmåga att tappa orden när jag ska prata och det slutar oftast med att jag antingen svamlar om ingenting alls eller att jag stammar fram det jag ska säga. Jag har en förmåga att förlora hela det ordförråd som jag så omsorgsfullt byggt upp så fort jag öppnar munnen. När jag skriver däremot, faller det sig så naturligt. Jag har alltid älskat att skriva och vet inte hur många dagböcker, låttexter, dikter.. ja, texter överhuvudtaget som jag har hunnit med att skriva under mina 18 år. Jag har alltid skrivit av mig så fort jag haft för mycket att tänka på och under de jobbigaste stunderna i mitt liv har jag fyllt sida efter sida i slitna kolleigeblock. Man skulle kunna säga att det har fungerat lite som terapi.

Egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget och det blev väl egentligen inte så mycket mer än ett alldeles för långt försök till ett djupt inlägg där jag berättar att jag försöker skriva ett djupt inlägg. Jaja, jag försökte iallafall, det tycker jag att ni kan ge mig.

Hur som helst så grundades ovanstående trams på några opublicerade blogginlägg inspirerade av ett krossat tonårshjärta under sömnlösa vardagsnätter. Blev dessutom jämförd med Chandler i vänner då jag skämtade bort smicker från en bästa vän tidigare ikväll och det här var meningen att bli ett motbevis. Jag vill inte vara Chandler. Tänkte försvinna från verkligheten ett tag nu till ett avsnitt av Revenge på tv 3. Det här inlägget fick bli som det blev, men det är till hundra procent jag. En naken jäkla jag.

(en bild från min promenad i måndags,ha överseende med att

den är liten för jag vet inte riktigt vad som blev fel)

En nästan två timmars lång promenad i måndags resulterade i att jag har legat sjuk hela veckan. Hög feber, en söndersnyten näsa och sår i mungiporna (som jag fick av att att äta för många såna där isglassar man åt när man var liten) fick mig att beklaga över hur jobbigt livet var. Nu mår jag bättre och har spenderat hela helgen med Fredrik. Vaknade upp i famnen på honom efter en powernap för några timmar sedan och det känns som vanligt lite surt att kudden är det närmsta jag kommer att komma närhet i två veckor framåt.

Om lite mer än en vecka är det förresten dags att söka högskola och just nu måste jag erkänna att det inte känns annat än ångestfyllt. Visst har jag väl lite koll på vad jag vill göra och vart jag vill gå men eftersom att jag fått för mig att plugga sådant som i princip alla andra vill plugga så får jag ju ta den högskolan jag kommer in på. Socionom och beteendevetenskap är inte direkt de program som kräver de lägsta intagninspoängen, men jag antar att jag får ta det som det kommer. Efter några fina ord av mannen så känns det lite lättare och det är som han säger att hur det än blir så löser det sig då. På något sätt.

Jag måste erkänna att ovanstående känns lite absurt ändå. Jag kan nog inte riktigt förstå att jag om 124 dagar står på ett hö-släp, lite lätt alkoholpåverkad efter en champangefrukost med fina klasskamrater och vrålar efter mössor. Okej, när jag säger det sådär lät det inte så värst charmigt, men jag längtar. Jag längtar så jäkla mycket. Det känns som om det var igår jag grät ögonen av mig för att jag skulle behöva lämna Västerledsskolan och nu har snart tre år passerat. Jag menar.. Vad hände? Vart tog tiden vägen?

Med det vill jag säga godnatt. Inlägget blev långt (som det å andra sidan brukar kunna bli såhär på söndagskvällar) och nu ska jag krypa ner under täcket, krama om kudden och förbereda mig för ännu en praktikvecka. Förhoppningsvis kommer jag att komma igång med jobbet i veckan också, vilket min tomma plånbok skulle behöva..

Helgen har gått fort. För fort. Sitter just nu och samlar kraft för att packa ihop väskan och sedan bege mig hemåt. Egentligen vill jag inte, men jag måste. Jag har haft en himla fin helg här i Örebro, men jag antar att det är dags att dra sig hem mot verkligheten. I veckan ska jag på möte med mitt nya jobb vilket jag ändå måste erkänna är något som jag ser fram emot.

Tänkte krypa ner hos en varm kropp för en stund nu och njuta litegrann innan jag ska hem.

Det har varit en händelserik vecka trots två dagars ledighet (praktik hemifrån) och slöande på soffan. Jag har bland annat hunnit med att bli med jobb och på onsdag nästa vecka ska jag iväg och skriva på anställningsbevis. Efter all tid jag lagt ner på att söka jobb under det senaste halvåret är jag så glad och lättad över att äntligen ha fått ett ja. Ser fram emot alla nya möjligheter som det kommer att medföra.

Ikväll ska jag iväg till Stockholm, helt ensam. Är inbjuden på möte och utbildning med coffeecow och kommer att spendera kvällen i huvudstaden. Efter det kommer jag inte mer än att hinna hem till Västerås innan jag ska sätta mig i bilen istället för att bege mig till Örebro och en varm famn. Natten och helgen spenderas tillsammans med min man och imorgon ska jag överraska honom med fin (och jättegod!!!) middag. Ska jag vara ärlig tror jag att jag är den som längtar efter maten mest av oss, hungrig som jag är.

Det har minst sagt varit en känslofylld helg. På både gott och ont.

Jag har haft några jättefina dagar. Lärt känna nytt folk och fått veta att jag lever tack vare en redig bakfylla. Jag har umgåtts med fina vänner, varit tacksam över ännu en trots flera mils avstånd och blivit kontaktad av en gammal. Natten till idag har varit lång. Jag är förvirrad och har bestämt mig för att ta kommande dagar som de kommer. För tillfället ska jag enbart blicka framåt och vara tacksam för det jag har.

"Svenska hjärtan tinar aldrig när dom väl har frusigt. Skitsnack! Ge mig kärlek och passion och hunger och magi så smälter jag rakt av. Och vi som väntar på något gott vi väntar alltid för länge, jag vet, jag vet, men.. Ett liv med låga krav är som sommar utan sol och vinter utan snö. Och vem vill leva så?

Man kan ju tycka att jag efter inte mer än tre timmars sömn borde vara svintrött just nu och ha ett humör långt från på topp, men så är inte fallet. Mitt morgonhumör gick över rätt fort när jag väl tog mig upp ur sängen imorse. Innan låg jag dock och beklagade mig om att klockan bara var fyra och velade mellan att sjukanmäla eller icke sjukanmäla mig. (Det var frågan, lite hamlet-aktigt sådär...)

Väl på jobbet (när jag inte frös) så förundradres jag över hur glada och trevliga morgonpendlarna var ändå. Gick och log som en idiot för mig själv tills jag möttes av blickar som kunde döda av en taxi-chaufför som gick förbi. Två utskällningar (det var sj-västens fel), tio bortdomnade tår och tre långa timmar senare var jag färdig och tog bussen till Enköping. Är fortfarande genomkall och sitter med vantar på inne på praktiken men är glad ändå! Har intalat mig själv att det snart är helg så jag tänker fortsätta tro det och andas varm luft på händerna i hopp om att få tillbaka känseln!

Jag fick kalla fötter idag. Ersatte därför den planerade fotbollsträningen med en springtur innan frukost imorse och följde sedan med Rosanna ut i stallet. Tog en ridtur på världens kanske största häst och är förvånad att jag klarade mig ur det levande. När vi väl var ute kände jag mig som en femåring på turridning då Rosanna fick gå bredvid och sköta tyglarna. Log som en idiot efter att jag lyckats hålla hästen stilla själv i några sekunder då Rosanna var tvungen att släppa tyglarna. Det fanns nog inte ett enda tecken på att jag faktiskt kunnat rida som liten, snarare tvärtom.

Tidigare idag tog jag ett ganska stort beslut. Ett beslut som kommer göra de närmsta månaderna väldigt tuffa. De mål jag satt upp inför framtiden kommer innebära att jag måste sätta väldigt höga krav på mig själv just nu. Krav som jag vet att jag kommer att klara av bara jag ger mig fan på det, rent utsagt (som man brukar säga). Jag har övertalat Mamma att vi ska fira med en fin middag då målen är nådda vilket fungerar lite som en morot. Fredrik lovade att jag kunde räkna med honom också, vilket är fint.

Nu funderar jag på att krypa ner i sängen. Efter några låtar från Hello Saferide och Anna Ternheim varvas tröttheten med myshumör och då min fina är flera mil bort får ett extra täcke och lite värmeljus duga. Han lanar hos lite vänner just nu och jag tänkte störa honom lite i datorspelandet för att få höra hans röst. Den här tiden i månaden, ovanstående musik och vinterkylan som äntligen lagt sig över landet gör att jag saknar mer än vanligt. Tänkte därför släppa alla klängig-flickvän-spärrar för ikväll. Godnatt.