Klockan är nu 03.19 - Mina ögonlock är näst intill omöjliga att hålla upp och det värker i hela kroppen. Av trötthet. Ändå går jag inte och lägger mig. Sanningen är att jag inte finner någon ork till det. Alltså blir jag kvar här. Det är jag och Lars W - Som så många gånger förut.

Det är någonting speciellt med såna här nätter. Något i tystnaden och mörkret. En sorts trygghet och något som får mig att tänka. Det är inte mycket som inte passerar i min hjärna såna här nätter, men jag klagar inte på det. Absolut inte.
Det är rätt skönt faktiskt. Att bara sitta för sig själv, och tänka.

Musiken gör ju faktiskt sitt också. Som alla redan vet så är Winnerbäck's texter rätt djupa, och de flesta passar till mina tankar på ett eller annat sätt. Han är underbar den mannen. Hans musik, hans röst, hans texter - Det är kärlek. Utan tvekan.

Kärlek. Det är det bästa som finns. Kärlek till vänner. Kärlek till familjen. Kärlek till musiken. All kärlek behöver inte vara svår men visst har den sina brister. Så kommer det alltid vara.
När ordet kärlek nämns, är det oftast kärlek mellan två personer som dyker upp i huvudet. Att vara kär, förälskad, är underbart. Det finns ingen bättre känsla än att vara kär. När man blir sådär småfnittrig bara man tänker på personen. När man blir knäsvag av tanken på hur hans läppar passar så perfekt mot sina egna. När man skulle kunna svära på att man har en hel flock av fjärilar som flyger runt i magen bara man tänker på hur han ler på det där speciella sättet, håller om dig så hans värme sprider sig över hela din kropp, eller då hans blick fångar upp din och håller kvar den lite sådär extra länge. Då. Då upplever man den bästa känslan som finns - Men också den svåraste. Förstå mig inte fel, för just nu lever jag fullt ut endast på kärlek från familj och vänner - och jag skulle faktiskt inte kunna vara mer nöjd.

Det här inlägget blev långt, och djupt. Med det säger jag Godnatt.
xxx.
J.