Vad strävar jag efter? Ärligt talat så vet jag faktiskt inte, och som det är nu försöker jag ta varje dag som den kommer. Självklart vill jag leva ett långt lyckligt liv, och gärna vara ekonomisk oberoende, men å andra sidan.. är inte det vad vilken Svensson som helst strävar efter?

Jag saknar tiden då fotboll var det bästa jag visste och drömmen var att bli fotbollsproffs. Jag gick i fotbollsklass, tränade på fritiden, åkte på läger med länslaget och de gånger jag var som lyckligast var på fotbollsplanen. Fick mycket beröm på den tiden och vem vet vart jag hade varit idag om jag faktiskt fortsatt satsa. Bilden ovanför är tagen på ett upplandslagsläger på Gotland precis innan jag slutade satsa på fotbollen. Det hände saker i mitt liv då som gjorde att jag prioriterade andra saker som viktigare och efter det blev jag uttagen till endas ett läger till. Inte mer. Det är faktiskt något jag ångrar nu, men å andra sidan kanske mitt liv hade sett helt annorlunda ut nu isåfall, och det är inget jag vill.

Minns när jag var liten och hur vi nästan varje sommar åkte upp till sommarstugan i Norrland. Morfar hade en gammal roddbåt som han brukade fylla med vatten där jag brukade bada, och på kvällarna brukade vi kasta pil eller spela boule. Minns hur han lärde mig munspel på verandan, och hur jag fick skjuta luftgevär första gången där uppe. Minns också hur jag brukade sitta i mormors knä och jag var alltid lika lycklig. Det är jag varje gång jag är där. Det är något speciellt med den där stugan, det måste det vara och jag älskar att vara där uppe. I norr. Jag älskar att bara kunna släppa allt annat och bara vara. Det är underbart.

När jag läste dagens ämne och listade upp alla de saker jag är rädd för i huvudet insåg jag att jag är nog rätt feg ändå och det här inlägget hade kunnat bli hur långt som helst. Istället ska jag ta det rätt kortfattat. Jag är rädd för spindlar, och egentligen alla småkryp. Ormar också och fötter. Eller jag skulle väl egentligen inte påstå att jag är rädd för fötter, mest äcklad av det. Så är jag rädd för mörker också. Mest utomhus, men är jag ensam hemma brukar jag faktiskt tända lampor lite överallt. Andra läskiga saker är katter, spöken, mördare, you name it. De två sistnämnda är kanske lite småtöntigt men har man sett så många skräckfilmer som jag har så blir det så. Jag har slutat se såna nu. Ifall ni undrade.

Annars är jag nog inte rädd för något mer. Kanske folksamlingar sen i lördags, och jag är lite tveksam över om jag verkligen kommer gå på mellandagsrean eller inte. Det var väl allt tror jag.

Jag var på grönalund en gång per år när jag var liten och lovade mig varje gång att det här året skulle jag åka Frittfall! Blev det så? ....Nej. Alltid samma ursäkter om hur jag skulle ta det i slutet av kvällen och när det var i slutet av kvällen ville jag ta det nästa år. Detta höll på enda sen jag växte mig längre än dom där 140cm man var tvungen att vara tills sommaren jag åkte dit med Elin. 2008 tror jag det var.

Vi gick hur som helst förbi frittfall och insåg att det var ingen kö. Elin tog min hand och drog med mig till frittfall, och innan jag ens han reagera var jag längst upp. Livrädd frågade jag henne om vi var uppe än, och en gubbe bredvid mig flinade och sa: ja, och snart är vi nere. Det hade han rätt i för sekunden efter föll vi.

Jag skakade i sisådär 5 min efter och när jag skulle köpa kortet i presentshopen måste killen i kassan trott att jag antingen hade spasmer eller bara var allmänt mesig. Det sista var ju visserligen sant, men ändå.

Det tar emot att erkänna det, men något jag nästan alltid gråter till är sorgliga filmer. Speciellt om det handlar om far och dotter relationer. Då kan jag böla tills kinderna blir alldeles våta. Samma gäller slutet på både Armageddon och Green street hooligans. Den sistnämnda låter kanske lite oväntat, men när Pete dör är det nästan omöjligt att hålla tillbaka tårarna.

Vänner. Vänner man kan lita på. Vänner som alltid ställer upp. Vänner man vet alltid kommer stå vid ens sida, hur sällan man än träffas eller hur långt bort de än bor.

Igår insåg jag (ännu en gång) hur bra vänner jag faktiskt har. Hur många av dom som alltid bryr sig när det verkligen behövs. Jag älskar mina vänner och varenda en av dom betyder så sjukt mycket för mig.

På senaste tiden har jag blivit ledsen hur lätt som helst, vilket är en stor skillnad mot förut då jag hatade att visa mig sårbar. Detta är någonting jag jobbar på varje dag för att förändra och inte vara lika känslig. Hur som helst..

Det värsta jag vet är att misslyckas och känna mig otillräcklig. Det kan vara vad som helst egentligen. Jag minns när jag var liten och vi förlorade en match. Då kunde jag bli så arg på mig själv att jag ville sluta spela fotboll helt och hållet. När jag fick betygsomdömen i höstas och insåg att jag hade mindre än vg i några ämnen blev jag jätte ledsen. Jag tror det kan bero på att jag har såpass höga krav på mig själv. Är det någonting som jag verkligen kan bli helt förstörd över är det just detta. Att inte vara bra nog.

I skrivande stund har jag ont i hela kroppen och vet inte alls vart jag ska ta vägen. Att ha känslan av att man inte är tillräcklig för en person är det värsta som finns. Det gör så himla ont.

Det var lite mer än ett år sen nu. Jag hade haft ögonen på samma grabb hela hösten, och vi hade småpratat lite i skolan under någon månad.  Jag visste att det var något speciellt med honom. Det kände jag på mig. Han var inte riktigt som alla andra. Hur som helst så bestämde vi oss för att träffas. Han och jag.

Vi tog en fika på gränden, och jag blev (som vanligt) rastlös så drog med mig honom ut istället. Att han försökte övertala mig om att det var svinkallt ute var inget jag brydde mig om. Förrän jag kom ut vill säga.. Han hade såklart rätt och vi gick istället in i zigma och satt oss på en bänk utanför akademibokhandeln. Jag tror vi satt där i flera timmar faktiskt och bara pratade. Det var underbart och jag var lycklig. Minns hur jag fick fjärilar i magen så fort våra ögon möttes. En av de gångerna fastnade vi, och jag ljuger inte när jag säger att det var som på film. Det fanns ingen annan omkring oss, det var bara han och jag. När hans läppar mötte mina visste jag ärligt talat inte vart jag skulle ta vägen. Mitt hjärta slog så hårt att jag hade kunnat svära på att det snart skulle hoppa ur kroppen. Han var nervös han med, det kände jag, och att han faktiskt skakade när han höll handen om min nacke, det gjorde det bara ännu bättre.

Det var just då, just den stunden, som jag insåg att jag faktiskt höll på att falla för Daniel. Nu ett år senare kan jag fortfarande känna samma sak ibland. Jag kan fortfarande bli helt svag av hans kyssar, och det går inte en dag utan honom som jag inte längtar efter hans varma trygga famn. Det känns så rätt helt enkelt.

Lucia 2008

December nu, och även fast jag kanske skulle föredra 30 grader varmt och skinande sol, så måste jag faktiskt erkänna att det här är en av mina favoritmånader. Jag älskar julen, och allt som har med den att göra. Har redan satt upp julgranen, och förutom några små klappar som ska kirras är julklapparna snart klara. Awesome, faktiskt.

På lördag ska jag iväg med pojken till raw comedy i Stockholm, och samma dag åker min bästa vän iväg till Thailand i 3 veckor. 3 VECKOR!!!! Kommer förmodligen sakna ihjäl mig efter henne om jag känner mig själv rätt.
På tisdag för ett år sen blev jag och Daniel tillsammans, och jag har lite mysiga planer inför kvällen.
Det är väl egentligen det enda viktiga som händer den här månaden. Jag menar, att jag ska fira jul och nyår lär ni ju redan ha förstått. Förhoppningsvis lyckas jag tigga skjuts med pappa upp till syrran dagarna efter jul, det visar sig då.
J

Om ni klickar på bilden på mig till höger om det här inlägget så får ni upp en liten ruta. Profil kallas det. I den iallafall så står mitt motto, vilket lyder: Don't regret anything that ever made you smile. Jag försöker leva efter detta, och när jag gjorde min första tatuering stod det mellan detta, what doesn't kill you makes you stronger och det jag faktiskt tatuerade in. Nu hör ju kanske inte det till inlägget, men ändå.

Alltså, det är klart jag ångrar saker jag gjort i mitt liv. Dåliga val som blivit fel och liknande, men jag försöker istället se det bra som kommit efter. Ångrar jag något gör jag det av en anledning och därför vill jag inte skriva något av det här på bloggen, iallafall inte personliga saker. Vad jag kan säga är att jag ångrar de gånger jag sårat folk jag tycker om. Det är något jag aldrig, aldrig, skulle göra med meningen.

Att vakna alldeles för tidigt av att familjen stökar i köket, och låtsas sova när man hör steg och sång utanför dörren. Det gjorde jag alltid när jag var liten, och har väl hänt någon gång de senaste åren också. Förväntningarna är alltid lika höga varje år den 5e maj, och jag måste faktiskt säga att födelsedagar är lite smått överskattade. Måste jag dock välja min favorit av det 17 födelsedagar jag hunnit med måste jag säga att det var förra året. Att pojken överraskade mig med picknick på himlabacken och sedan en myskväll tillsammans med honom och familjen. Det var, faktiskt, allt jag kunde önska mig ändå. För alltså.. nu såhär i efterhand är det inte paketen och sånt man minns utan gemenskapen. Lite djupt kanske, men så är det.

Jag har svårt för det där med att välja favoriter (vare sig det är maträtt, färg, eller minne) och därför har jag egentligen ingen aning om vad jag ska skriva om. För att ändå få fram ett inlägg väljer jag att skriva om det första som dök upp i huvudet när jag lästa dagens ämne.

En weekend-resa till London med Pappa (som jag egentligen inte haft någon ordentlig kontakt med någonsin), och min första gång utomlands (förutom norden, vilket inte räknas). Det är nog enda gången jag och pappa faktiskt umgåtts efter jag fyllde 12 och gav upp det där med att resa mellan varannan vecka. Vi gick på madame tussauds, åkte tunnelbana, såg musikal, shoppade, åkte london eye och sprang runt i London. 4 dagar borta från allt, och jag var helt bekymmerfri, det var underbart. Helt klart ett av mina bästa minnen. Någonsin.

Det var sommar (år 2005 om jag inte minns fel) och jag och min dåvarande bästa vän skulle tälta. Vi fick sällskap av en pojke vi nyligen träffat och lärt känna (som bara var i haga över sommaren) och vi bestämde oss för att köra sanning och konka.  Minns hur nervöst det var stunden precis innan kyssen och hur tips jag läst i frida-tidningen samma sommar om hur man kysser någon snurrade i hjärnan. Några sekunder senare hade jag lyckorus i hela kroppen och den där sommarnatten kommer jag nog alltid minnas.

Ja, vad drömmer jag om egentligen? Nu hade jag velat komma med en awesome plan om hur jag ska bli astronaut och bästa vän med en alien (helst E.T det hade varit tufft). Nu vill jag inte det, och egentligen drömmer jag nog inte om något speciellt. Får jag jobba som journalist, ha en stor familj och framförallt vara nära de personer jag älskar så är jag nöjd. Att leva lycklig är nog de jag faktiskt drömmer mest om. Låter lite "svensson" kanske, men så är det iallafall.

Visst vill jag resa jorden runt, hoppa fallskärm, testa skydiving och lära mig surfa, men den viktigaste drömmen, det är nog den ovanstående.