Att vakna alldeles för tidigt av att familjen stökar i köket, och låtsas sova när man hör steg och sång utanför dörren. Det gjorde jag alltid när jag var liten, och har väl hänt någon gång de senaste åren också. Förväntningarna är alltid lika höga varje år den 5e maj, och jag måste faktiskt säga att födelsedagar är lite smått överskattade. Måste jag dock välja min favorit av det 17 födelsedagar jag hunnit med måste jag säga att det var förra året. Att pojken överraskade mig med picknick på himlabacken och sedan en myskväll tillsammans med honom och familjen. Det var, faktiskt, allt jag kunde önska mig ändå. För alltså.. nu såhär i efterhand är det inte paketen och sånt man minns utan gemenskapen. Lite djupt kanske, men så är det.