Det tar emot att erkänna det, men något jag nästan alltid gråter till är sorgliga filmer. Speciellt om det handlar om far och dotter relationer. Då kan jag böla tills kinderna blir alldeles våta. Samma gäller slutet på både Armageddon och Green street hooligans. Den sistnämnda låter kanske lite oväntat, men när Pete dör är det nästan omöjligt att hålla tillbaka tårarna.