Det var lite mer än ett år sen nu. Jag hade haft ögonen på samma grabb hela hösten, och vi hade småpratat lite i skolan under någon månad.  Jag visste att det var något speciellt med honom. Det kände jag på mig. Han var inte riktigt som alla andra. Hur som helst så bestämde vi oss för att träffas. Han och jag.

Vi tog en fika på gränden, och jag blev (som vanligt) rastlös så drog med mig honom ut istället. Att han försökte övertala mig om att det var svinkallt ute var inget jag brydde mig om. Förrän jag kom ut vill säga.. Han hade såklart rätt och vi gick istället in i zigma och satt oss på en bänk utanför akademibokhandeln. Jag tror vi satt där i flera timmar faktiskt och bara pratade. Det var underbart och jag var lycklig. Minns hur jag fick fjärilar i magen så fort våra ögon möttes. En av de gångerna fastnade vi, och jag ljuger inte när jag säger att det var som på film. Det fanns ingen annan omkring oss, det var bara han och jag. När hans läppar mötte mina visste jag ärligt talat inte vart jag skulle ta vägen. Mitt hjärta slog så hårt att jag hade kunnat svära på att det snart skulle hoppa ur kroppen. Han var nervös han med, det kände jag, och att han faktiskt skakade när han höll handen om min nacke, det gjorde det bara ännu bättre.

Det var just då, just den stunden, som jag insåg att jag faktiskt höll på att falla för Daniel. Nu ett år senare kan jag fortfarande känna samma sak ibland. Jag kan fortfarande bli helt svag av hans kyssar, och det går inte en dag utan honom som jag inte längtar efter hans varma trygga famn. Det känns så rätt helt enkelt.