Jag var på grönalund en gång per år när jag var liten och lovade mig varje gång att det här året skulle jag åka Frittfall! Blev det så? ....Nej. Alltid samma ursäkter om hur jag skulle ta det i slutet av kvällen och när det var i slutet av kvällen ville jag ta det nästa år. Detta höll på enda sen jag växte mig längre än dom där 140cm man var tvungen att vara tills sommaren jag åkte dit med Elin. 2008 tror jag det var.

Vi gick hur som helst förbi frittfall och insåg att det var ingen kö. Elin tog min hand och drog med mig till frittfall, och innan jag ens han reagera var jag längst upp. Livrädd frågade jag henne om vi var uppe än, och en gubbe bredvid mig flinade och sa: ja, och snart är vi nere. Det hade han rätt i för sekunden efter föll vi.

Jag skakade i sisådär 5 min efter och när jag skulle köpa kortet i presentshopen måste killen i kassan trott att jag antingen hade spasmer eller bara var allmänt mesig. Det sista var ju visserligen sant, men ändå.