Om folk frågar brukar jag säga att jag har 2,5 syskon. 2 hel och 1 halv. Lite kul faktiskt, det måste ni ju erkänna. Hur som helst. Jag är yngst av oss syskon, och sen jag var liten har jag blivit kallas sladdis. Kan bero på ålderskillnaden, men jag menar... sladdis? Vad gick fel i det valet av smeknamn?

Hur som helst.. De personer jag ser upp till som mest måste nog vara mina syskon. Så har det varit ända sen jag var liten egentligen. Redan när jag var två satt jag på mig brorsans hockeykläder och sa att jag skulle bli hockeyproffs. Det gick väl sådär, och det närmsta jag kom min hockeykariärr var att stå på ett par skridskor och hålla på leksand. Det sistnämnda gör jag fortfarande, och egentligen det första också om jag får chansen. Nu för tiden blir det inte att jag och Timmy ses så ofta, då han inte bor hemma sen några år tillbaka, men när vi väl har tid är det alltid lika roligt. Stunder med mina syskon är några av de stunder jag värdesätter mest. Faktiskt.

Min storasyster har blivit mer och mer en förebild för mig nu under senare år då jag lämnat min pojkflickighet bakom mig. Minns när jag mådde dåligt förut, för några år sedan, så bodde jag i stort sett hemma hos Joanna ett tag. Hon tog hand om mig, och fanns till hands när jag var ledsen. Hade det inte vart för det, vet jag inte alls hur det hade blivit med allt, och jag vet att hon var en stor anledning till att jag slutligen tog tag i problemen och kunde gå vidare. Nu bor hon i Sundsvall, och jag försöker hälsa på henne så ofta jag kan. Jag ser upp till henne, och något som verkligen beundrar mig är hur stark hon är, hur mycket hon har gått igenom, och hur hon ändå alltid finns där när det behövs.

Emma, min halvsyster, har jag aldrig riktigt haft så bra kontakt med. Hon har alltid bott hur lång bort som helst, så det har blivit att vi träffats någon gång per år ungefär. Det är lite synd faktiskt, och jag önskar verkligen att det skulle vara lättare att träffas, men nu är det som det är, och jag vet att när det väl gäller finns hon där hon med. Det är nog det bästa med syskon, att vare sig man inte träffas på hur länge som helst eller träffas varje dag, så vet man att dom alltid kommer stå vid ens sida, och att man själv alltid ställer upp för dom. Det är som en oskriven syskon regel, det är bara så det är lixom.