Min första spotifylista, Öronorgasm, spelas just nu på hög volym och den speglar så väl hur mitt lilla tonårshjärta ständigt brukade växla mellan att vara brutet och att omges av fjärilar.

Samtidigt bläddrar jag igenom gamla blogginlägg och fylls av nostalgiska känslor. Inlägg efter inlägg om människor som kommit att påverka mitt liv på så himla många olika sätt.

Jag läser inlägg som skrevs då jag och Jesper precis lärde känna varandra. Inlägg om hur vi, i väntan på bio, bestämde oss för att istället åka hem till mig och se på sex and the city, och prata, en hel natt. Inläggen är inte särskilt detaljerade men jag kan ändå minnas precis hur jag kände. Jag minns hur min tonårsförälskelse tidvis övergick till en så stark vänskap som jag fortfarande, trots lång tid och väg ifrån varandra, värdesätter så oerhört mycket. Vi är så himla olika Jesper och jag, det har vi alltid varit, men samtidigt har jag nog aldrig träffat en person som är så oerhört lik mig själv och som känner mig så väl som han.

Jag läser inlägg om hur jag längtar bort från den stad där jag fick min första kyss, där jag och min bästa vän har ett hemligt ställe där vi kan prata om allt, där jag brukade hänga cykelhjälmen på styret när inte mamma såg och där jag under min första fylla spenderade hela kvällen med att berätta för mina vänner hur mycket jag älskade dom.

Ikväll längtar jag istället tillbaka, inte för staden eller livet jag levde då, utan för de människor som finns där och de människor som jag levde mitt liv med. Vissa har jag inte träffat på månader, andra har jag inte träffat på år, men ikväll önskar jag, så mycket att det gör ont önskar jag, att även mina vänner hemifrån hade kunnat dricka vin med mig ikväll och att avståndet mellan oss aldrig fick vara en ursäkt eller ett problem.