En annan sak jag insett idag, efter att ha blivit inspirerad av alla studentbilder man ser överallt, är att det bara är två år kvar för mig. 2 år, sen är jag vuxen. För ett år sen hade jag en plan. Jag visste precis vad jag ville med mitt liv, och hur jag skulle ta mig dit.. Nu har jag ingen aning. Visst, journalistiken har nog alltid varit någon sorts dröm, men efter 1 år av Medieinriktning är jag inte alls säker på att det är något för mig. Kanske media är helt fel ändå? Jag skulle vilja jobba med människor tror jag. Göra någon skillnad bland folk. Kanske följa min mammas fotspår och jobba med svårt utsatta ungdomar? Kanske jobba inom Rädda Barnen eller liknande och hjälpa barn i fattiga länder? Eller kanske något helt annat?

Okej.. Nu får jag det här att låta som världens problem.. Jag menar, det är klart jag vet att jag är långt ifrån den enda som känner så här, men grejen är den att det känns som alla personer runt omkring mig har allt planerat. De vet redan vad de vill göra med sitt liv, medan jag står kvar här. Jag har stannat upp lixom. Jag är nöjd som det är, och är egentligen rätt rädd över vad en förändring skulle kunna göra. Jag är rädd för att växa upp.

Jag vet inte om det är för det faktum att jag är uttråkad eller det att jag snart ska börja på sockerpiller, men lika djupt som det här inlägget är, har mina tankar varit idag, likaså samtalen med Daniel (som förresten varit mitt sällskap, och sambo under helgen). Det känns hur som helst som om jag borde gå och lägga mig, komma på andra tankar.