Jag var i Enköping igår, och somnade så fort jag kom hem, därför hann jag inte med detta inlägg igår.

Gårdagen började med en 3-timmarslektion i Matte. Kikade på lite skidstugor i Sälen och Åre så lektionen gick rätt fort ändå. Äcklig lunch, så under nästa lektion var jag as hungrig. Kunde inte tänka på annat. Det ändrade jag på sen med en cheese från donken innan bussen till Enköping. 2,5 timmars spelarmöte i klubbhuset med lekar, genomgång av nästa säsong, och så pizza på det. Awesome. Faktiskt. Efter det 45min buss, sen kom jag hem, drack juice och sov. That's all.

Kärlek för mig är en känsla av trygghet. En känsla att veta att man alltid har någon att falla tillbaka på. Enligt mig är det skillnad på förälskelse och äkta kärlek. Är jag förälskad visar det sig oftast med fjärilar i magen och knäsvaghet, men kärlek, det är större än så. Att älska varandra i ens värsta stunder, och finnas där när ingenting riktigt funkar som det ska. Det är kärlek för mig. Ett förhålllande är något man måste kämpa med. Man ska kunna bråka om världens mest onödiga saker men ändå veta att vad som än händer löser det sig. Kan man gå igenom svårigheter tillsammans blir man bara starkare och samma gäller kärleken.

Kärlek för mig är att både kunna skratta och gråta tillsammans. Det är att kunna vara dig själv fullt ut, och känna att personen vid din sida älskar dig för just det. Kärlek för mig är att hitta den personen du aldrig riktigt får nog av. Den personen du värdesätter mest, och vet att likt hur du står vid hans sida genom allt, står han vid din sida också. Jag har hittat den personen, och Daniel, han är kärlek för mig.

Bakade scones till frukost imorse, och det plus några piggelin är vad jag hunnit äta under dagen. Hade planerat att jag skulle göra detta inlägg i bilder, men glömde fota, så det får bli så här. Känner att just dagens ämne inte har lockat sådär jättemycket att skriva om, men vad gör man inte. Gissar på att det kan bli någon piggelin till under dagen, och troligtvis middag. Då har jag nog fått med allt.

Jag minns nog ingenting av tiden innan mina föräldrar skildes. Kanske sånt jag sett på foton, eller saker som de berättat för mig, men inte mer. När jag var liten bodde jag varannan vecka hos mina föräldrar, men efter att jag fyllt 12 valde jag att bo mesta tiden hos mamma. Fanns olika anledningar till detta men ingenting jag vill gå in på här.

Mamma har alltid varit en klippa för mig. Hon har varit någon att luta sig tillbaka på och har alltid ställt upp. Visst att vi bråkar ibland men hon är min mamma och att jag älskar henne är en självklarhet.

Min pappa och jag har väl haft en lite sämre relation och det bästa minnet jag har med honom är när vi spenderade en weekend i London för några år sen. Bara han och jag. Nu ses vi någon gång ibland, men bott där har jag inte gjort på flera år. Det är klart att jag kan sakna honom ibland, och då är de stunder vi faktiskt ses väldigt värdefulla. Verkligen.

Jag skulle egentligen inte säga att jag är speciellt lik någon av mina föräldrar, varken på sättet eller utseendet. Jag är nog faktiskt en blandning av båda. Att jag är tidsoptimist till exempel, det är nog så likt pappa som det kan bli. Att passa tider är väl inte riktigt min grej, så länge det inte gäller jobb eller liknande, då är jag så gott som alltid i tid, annars inte. Min överkänslighet, som gör att jag alltid gråter när det är sorgligt på tv, har jag definitivt fått från mor min. Hon gråter till och med till Extreme Home Makeover, och då menar jag inte bara ibland, utan varje gång. Jag antar väl att jag snart är där jag med, enligt henne kommer det med åldern.

Jämfört med det förhållande jag har just nu har jag nog aldrig riktigt varit kär förut, men det jag då såg som min första riktiga kärlek (förutom giftermål på dagis, och ryska posten i lågstadiet) måste vart år 2007. Joacim hette han och vi träffades ett flertal gånger och han var rolig, snäll och ursnygg. Jag var kär. Han kikade på min match, vi bowlade och umgicks. Det gick långsamt fram, men jag var 13 han 15, det var nog så det skulle vara. Efter ett tag slutade vi träffas, varför tänker jag inte gå in på, men vi har efter det varit vänner. Hade en svag punkt för honom långt efter detta och varje gång vi träffades minns jag hur mitt hjärta slog ett extra slag.

Mer finns det egentligen inte att säga, det här var väldigt många år sen, så jag minns inte exakt. Jag vet bara att jag då var upp över öronen förälskad, kanske bara i kärleken, kanske i honom. Med tanke på min ålder gissar jag på det förstnämnda.

För att få igång bloggen lite tänkte jag, som många andra, anta 30 day challenge. Vilket innebär att jag under 30 dagar kommer lägga upp ett inlägg per dag med förvalda ämnen. Det första är introduce yourself.

Så.. Det allra coolaste jag har att berätta om mig själv är nog att jag kan vicka på hakan. Det är lite tufft faktiskt, och ännu tuffare att jag till och med kan plocka upp en penna med den. Skulle ju kunna vara lite bra att kunna ifall jag skulle ha händerna och munnen fulla och vara i stort behov av att plocka upp en penna. Annars är det nog bara onödigt.

Bortsett från ovanstående är jag nog inte speciellt cool ändå. Ska jag vara ärlig så är jag nog en helt vanlig Svensson. Eller Eidsäter egentligen, men ni förstår vad jag menar. Jag har radhus, volvo och hund. Fast egentligen så är radhuset mammas, volvon är på skroten och ersatt av en annan bil, och hunden har jag börjat tveka på om det verkligen är en hund. Tror faktiskt att Sagas katt påminner mer om en hund än min hund, och sagas katt påminner inte om en hund.

Jag spenderar de flesta dagarna i skolan, som vilken 17årig som helst, och är lite smått nervös över att när jag äntligen har tillfälle att kunna ändra på detta är det 2012 och jorden kanske går under. Nu tycker nog mina vänner att jag är dum som tror på det, men mayaindianerna säger ju faktiskt....

Är jag inte i skolan pendlar jag mellan Enköping och gurkstaden för att träna eller umgås med vänner. Blir en del tid tillsammans med pojken också, och så tycker jag om långa promenader i solnedgången. Eller det gör jag egentligen inte, jag tyckte mest att det passade in rätt fint. Fast det är ju heller inget fel på sådan prommisar. Så jag tycker ju inte illa om dom, men ni förstår.... hoppas jag lite iallafall.

Äsch nu babblar jag bara.

Jag heter Janina iallafall, är 17 år och bor i Västerås. Det är väl allt ni behöver veta egentligen.

Nu ska jag koka en kopp te (som jag tycker väldigt mycket om) och krypa ner under en filt, för det är svinkallt ute.

Stay tuned för morgondagens inlägg.